Robert Dalsjö, överingenjör på Försvarets Forskningsinstitut (FOI), har skrivit en rapport om försvarssamarbetsavtalet mellan USA och Sverige (DCA-avtalet).
Dalsjö tenderar först att bagatellisera avtalet som om det handlade om ”formaliteter” och ”praktikaliteter”. Det är nonsens.
Sedan medger han att avtalet som ”gör det lättare och enklare för amerikanska militära styrkor att uppträda här, för övningar eller för skarp verksamhet”, och att ”lagra materiel och förnödenheter för sina behov på svenskt territorium, är av stor säkerhetspolitisk betydelse”. Det senare har han rätt i även om de överslätande ordvändningarna ”lättare” och ”enklarare” i detta sammanhang blir missvisande då avtalet innebär en exceptionell förändring av vårt säkerhetspolitiska läge med potentiella förskjutningar vars konsekvenser det nu inte är möjligt att överblicka.
Dalsjö medger att avtalet inte indikerar ”en någorlunda tydlig amerikansk eller svensk viljeyttring avseende vilka av de möjligheter som DCA-avtalet ger som ska realiseras”. Detta är korrekt. Men den grundläggande frågan är ju då vem som avgör vilka vägval som ska göras inom ramen för dessa öppna möjligheter. Vilka taktiska och strategiska val ska alltså ”realiseras”?
Avtalet öppnar för olika möjliga scenarios. Följden av denna öppna och mångtydiga oklarhet medför enligt Dalsjö att i avsaknad av tydliga instruktioner blir ”varje vidare resonemang om avtalets militäroperativa konsekvenser med nödvändighet spekulativt”.