Kraven på en oberoende granskning av Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan har funnits alltsedan vi gick med i början av 2002. Målen för kriget, genomförandet, hur besluten kom till med mera var oklart och det mesta om insatsen var sekretessbelagt. Thage G Peterson var den som därför tidigt krävde en vitbok.
Efter elva år av till synes utsiktslöst krig kom kraven på en vitbok framtagen av en oberoende kommission att ställas mer formellt. Stockholms Arbetarekommun motionerade om en vitbok till den socialdemokratiska partikongressen 2013. Motionen föredrogs av Maj Britt Theorin som fick kongressen med sig.
Anna-Karin Johansson, generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén, förklarade: ”Vi menar att det behövs en oberoende och bred utvärdering av den svenska militära insatsen. En central fråga är hur den påverkat de långsiktiga möjligheterna till fred och utveckling i Afghanistan. Lärdomarna är viktiga, inte minst för Sveriges engagemang i nya internationella insatser”. (Svenska Dagbladet 28/11 2014)
Flera kända kritiker av Sveriges deltagande i kriget framträdde med kravet på en oberoende granskning, liksom Föreningen Afghanistansolidaritet.
Opinionen fick den då nytillträdde försvarsministern Peter Hultqvist att gå med på en oberoende granskning. På Svenska Dagbladets Brännpunkt skrev han (2/12 2014):
”Hela denna omfattande satsning kräver självfallet en särskild analys. Därför förbereds nu inom regeringskansliet direktiven till utredning om hela det svenska engagemanget i Afghanistan. Det vore närmast att betrakta som märkligt om inte denna analys genomfördes. Faktaförhållanden måste klarläggas, hållfastheten i strategin måste definieras, lärdomar inför framtiden måste dras och sist men inte minst så måste en helhet som så långt som möjligt redovisar resultaten tydliggöras. Tidigare utfästelser om att göra en så kallad vitbok ska verkställas.”
Sedan gick åtta månader innan ett helt nytt beslut kom. Den 9 juli 2015 meddelade regeringen tillsättandet av en statlig enmansutredning. Uppgiften lades på Tone Tingsgård, tidigare ledamot av försvarsutskottet, som själv varit med och tagit besluten om Sveriges deltagande.
Hur den här omsvängningen gick till är inte känt. Uppenbarligen fördes ansvaret över till UD från försvarsdepartementet, även om både Margot Wallström och Peter Hultqvist stod som undertecknare av utredningsdirektiven.
Det blev nu en tjänstemannautredning istället för en oberoende kommission.
Direktiven var allmänt hållna. Utredningen skulle
– beskriva och analysera de överväganden och beslut som legat till grund för den samlade insatsen och dess olika delar,
– beskriva och analysera det nationella och internationella sammanhanget och förutsättningarna för den samlade insatsen,
– redogöra för den samlade insatsens målsättningar och resultat samt utvärdera måluppfyllelse, inklusive för den samlade insatsens budgetar, där avvikelser i tillämpliga fall ska analyseras.
Några egentliga begränsningar annat än att granska åren 2002–2014 anges inte.
Självklart fanns en oro hos många för att det kunde bli en politiserad utredning som skulle undvika alltför känsliga frågor.
För att söka få en så djupgående granskning som möjligt skrev 27 kända opinionsbildare ett öppet brev till utredningen med en rad frågor om kriget som borde behandlas.
Föreningen Afghanistansolidaritet tog fram en egen vitbok om Sveriges deltagande i kriget som också tillställdes utredningen.
Den 23 februari i år blev jag inbjuden till utredningen och fick då bekräftat att man noggrant läst både brevet från de 27 undertecknarna och Afghanistansolidaritets vitbok. Utredningen fann frågorna och källmaterialet tydligt och kände inte att man behövde några ytterligare förklaringar kring frågorna. Man ansåg inte heller att direktiven begränsade utredningen så att vissa av frågorna inte skulle kunna behandlas.
På ett möte på ABF i Stockholm den 4 april frågades utredaren Tone Tingsgård ut om arbetet med granskningen av Pierre Schori som konstaterade att de ansvariga politikerna inte velat träda fram: ”Nu skall en stackars utredare ta reda på allt som gjorts under 15 år och som borde varit politikernas uppgift att informera svenska folket om.”
På frågan om vilka målen var för den svenska insatsen blev svaret från Tingsgård att det återstår för utredningen att granska. Man tycker att en så central fråga som målen borde ha kunnat besvaras av utredningen som ändå suttit i sju månader. Men frågan är kontroversiell. I början av kriget, 2002, handlade det om att med 45 man under en begränsad tid av högst sex månader medverka till att upprätthålla säkerheten i Kabul för en interimsadministration. När kriget sedan fortsatte år efter år och den svenska styrkan hela tiden utökades kom nya motiveringar från regeringen: kvinnors rättigheter, skolor för flickor, bekämpa korruption, bygga ett rättssamhälle med mera.
En helt annan förklaring kom från Försvarshögskolan där man förklarade att Sverige deltar i kriget för att kvalificera sig som militär partner i kommande internationella operationer med USA och Nato. Talet om kvinnors rättigheter och skolor för flickor var till för att få kriget mer acceptabelt bland allmänheten.
Ingen ansvarig svensk politiker har velat kommentera detta, till skillnad från hur diskussionen förts i andra länder. Så har till exempel Tysklands tidigare förbundskansler Gerhard Schröder sagt att man gick med av lojalitet med USA men att man var tvungen att tala om kvinnors rättigheter för att få tyska folket att gå med på kriget.
Utredningen om den norska insatsen publicerades 6 juni i år och där slog man fast: ”Det første og viktigste målet i hele perioden var alliansedimensjonen; å støtte USA og bidra til å sikre NATOs relevans. Norge har vært en god alliert og i stor grad oppnådd målet om støtte og relevans.” De övriga målen, bekämpa terrorism och bygga en demokratisk stat uppnåddes bara delvis (terrorbekämpning) eller inte alls (demokratisk stat).
Frågan om målet är central och här har utredningen ett stort ansvar att visa de verkliga motiven för insatsen.
Kriget har beskrivits som något slags FN-operation, trots att det från första början outsourcades av säkerhetsrådet till en USA-ledd västallians och 2003 överfördes ledningen till Nato.
Riksrevisionsverket och en rad oberoende kommentatorer, främst Wilhelm Agrell med sin bok Kriget här och nu, har visat hur de ansvariga politikerna underlät att för svenska folket tala om hur hårt styrd den svenska insatsen var av Nato. Nato bestämde insatsreglerna, vilka metoder som fick användas i kriget, hur fångar skulle hanteras med mera. Svenska försvarsledningen har, i ett skriftligt svar till Föreningen Afghanistansolidaritet, förklarat att all operativ verksamhet för den svenska Isaf-styrkan beslutas av Nato.
Tydligast visades Natos och USA:s direktstyrning då man 2009 beslöt att införa den nya strategin för motståndsbekämpning, Counter Insurgency (COIN). USA/Nato ändrade då insatsreglerna för att möjliggöra targeting killings med nattliga räder i afghanska hem som också blev svenska Isafs sätt att föra kriget. Med targeted killings kom misstankarna om utomrättsligt dödande att riktas mot Nato-styrkorna från flera utomstående kommentatorer. Det finns skäl att undersöka om även svenska Isaf kan ha begått sådana folkrättsstridiga handlingar.
På en direkt fråga har utredaren Tone Tingsgård hänvisat till att eventuella folkrättsbrott inte skall avgöras av utredningen utan ligger på juridiska instanser. Det stämmer förstås att utredningen inte är en domstol, men den får inte tveka att grundligt granska hur kriget genomfördes och särskilt hur COIN-strategin med targeted killings tillämpades av svenska Isaf.
FN-mandatet var att upprätthålla säkerheten och COIN med offensivt krig mot talibaner hade aldrig uppgivits som syftet, och det ligger på utredningen att granska om mandatet överskridits.
Andra frågor som kräver svar är vilka inledande diskussioner som fördes mellan regeringen och USA innan riksdagen tog beslutet att Sverige skulle gå med. Här finns uppgifter om deltagande av svenska militära experter i de amerikanska förberedelserna för kriget som dock är sekretessbelagda. Den totala kostnaden för kriget har aldrig redovisats. Den utländska militära närvarons inverkan på det afghanska samhället vet vi vet väldigt lite om.
Sverige utmärkte sig också för en större följsamhet mot Nato och USA än många andra länder i koalitionen. Sverige höll kvar trupperna i det längsta, även då många viktiga Nato-länder hade dragit tillbaka sina kontingenter. Sverige begärde inga undantag (caveats) från Natos insatsregler, medan flera stora Nato-länder fick igenom olika undantag för sina styrkor (krav på sjukvårdshelikoptrar vid varje större operation, ingen plikt att delta i strider nattetid med mera). Sverige åtog sig frivilligt att ansvara för det till ytan största PRT-området (provinser där Isaf samordnar militära och civila insatser) i Afghanistan.
Svenska Afghanistankommittén (SAK) har lämnat in en egen skrivelse till utredningen där man kräver att påståendet från regeringen att den militära insatsen var nödvändig för det civila stödet granskas. SAK liksom andra hjälporganisationer har hävdat precis motsatsen, nämligen att den utländska militärens närvaro försvårade och hotade hela det civila biståndsarbetet.
Alla dessa frågor finns med i skrivelsen från de 27 undertecknarna och i Afghanistansolidaritets vitbok med utförliga noter, källor och referenser.
Därmed finns ett gott underlag för granskningsarbetet. Nu har utredningen chansen att komma med svaren på alla de frågor som ansvariga regeringar under 15 år har vägrat att diskutera. Det handlar om den största svenska militära insatsen sedan deltagandet i Napoleonkrigen.
Inte bara i Sverige har det varit strid om hur kriget skall granskas.
I Danmark beslöt den röd-gröna regeringen 2012 att tillsätta en Irak-och Afghanistankommission. Den fick i uppdrag att dyka ned i orsakerna till att Danmark gick med i krigen, klarlägga om den tidigare regeringen hade undanhållit något för Folketinget och granska hur fångar har behandlats.
Utrikesminister Martin Lidegaard (R) ville utreda vad politiker, tjänstemän och generaler kan lära av 13 års krig i Afghanistan. Ett krig som har kostat 43 danska soldater livet och sårat hundratals samt gett ”ett okänt antal unga danskar djupa sår i själen”.
Utredningen lades dock ned 2015 av den nya Venstreregeringen med motiveringen att ”alt er alligevel undersøgt”.
Sedan kom en ny omsvängning den 25 maj 2016, då regeringen gav vika för opinionen och tillsatte en oberoende utredning som skall granska Danmarks krig i Afghanistan, Irak och Kosovo och få tillgång till alla hemligstämplade dokument. Rapporten skall vara klar före utgången av 2018.
Den svenska utredningen gäller 2002–2014, men kriget i Afghanistan är inte slut. En ny Nato-ledd styrka, Resolute Support Mission, finns i landet sedan början av 2015. Den saknar FN-mandat och skall enligt avtal med regeringen i Kabul vara icke-stridande. Det tog inte många månader in på 2015 förrän enheter ur den nya styrkan deltog i strid i Kunduz och senare har amerikanska styrkor stridit i Helmandprovinsen.
President Obama har gång på gång förskjutit tidtabellen för tillbakadragandet av den nya styrkan, och i juni ändrade amerikanska regeringen insatsreglerna så att USA aktivt kunde delta med insatser av bombflyg mot motståndsidan. I juli beslöts att huvuddelen av de amerikanska styrkorna skall vara kvar till slutet av 2016. På Nato-toppmötet den 8–9 juli 2016 antogs en ny plan för Nato i Afghanistan: Ingen minskning av styrkorna under 2016, fortsatt finansiering av den afghanska armén till 2020 och ett fortsatt långsiktigt åtagande från Nato under obestämd tid.
Antalet amerikanska flygattacker under juli 2016 var det högsta någon månad sedan 2013. FN rapporterade att antalet civila offer under första halvåret 2016 var det högsta sedan mätningarna startade 2009.
I den nya Nato-insatsen ingår ett 30-tal svenska militärer. Sveriges deltagande i interventionen i Afghanistan är därmed inte slut, och det kommer att återstå en granskning av detta fortsättningskrig även efter den 30 november 2016, då Tingsgård lägger fram sin slutrapport.
I Sverige blev det ingen oberoende kommission men kravet är att utredningen gör en så objektiv granskning som möjligt. Slutrapporten måste läsas uppmärksamt och kritiskt av alla som engagerat sig mot kriget.
Även om kriget fortsätter har krigsmotståndarna vunnit slaget om opinionen. Få vill numera stå upp och försvara kriget.
Anförandet finns att se på Youtube