Anders Björnsson gav i sin artikel på Alliansfrihet en bra bild av den motsägelsefulla svenska utrikespolitiken idag och dess brist på en säkerhetspolitisk linje. Jag läser i bladen att det görs försök att på hög svensk politisk nivå formulera någon slags säkerhetspolitisk strategi under ledning av statssekreterare Hans Dahlgren, men det går trögt. Jag är inte förvånad och ska i denna artikel försöka förklara varför.
Säkerhetspolitik måste utgå från aktuella fakta. Därför börjar jag med exemplet flygstridskrafter i Sverige och världen.
Många tror och hoppas att det svenska stridsflygplanet Gripen är ett vasst vapen i luften som också leder till svensk export. Kanske. Men i ett strategiskt perspektiv är det tveksamt. Gripen räknas – trots uppgraderingarna – till den fjärde generationens stridsflyg. Det amerikanska F-35, som Norge köper in, när man där slutat låtsas vara intresserad av Gripen, räknas till den femte generationen (så kallade stealth-plan), även om det hittills brottats med tekniska problem. Men man måste också beakta vad som händer utanför den västliga sfären. Från Kina meddelas att man där testflugit sitt nya stealth-plan (ett femte generationens stridsflyg, FC-31). Samtidigt visar man upp sin flygberedskap via hangarfartyg ute på Stilla Havet. Och bygger flera nya modernare hangarfartyg. Och Kina har mycket ambitiösa rymdprogram som givetvis har flera militära aspekter. Detta är tre enkla exempel på att Carl Bildt i sin extremt sura artikel i Washington Post (”It’s the end of the West as we know it”) strax efter att Trump valts till USA:s president saknar strategiska perspektiv på de dagsaktuella frågorna.
Ändå kan delar av artikelns rubrik ”the end of the West” spegla en djupare sanning än vad valet av Trump som president markerar. Redan för 25 år sedan lanserade en analytiker på Goldman-Sachs fenomenet BRIC, en bild av de framväxande stora utvecklingsländerna (Kina, Indien, Ryssland och Brasilien – senare med tillägg av Sydafrika – alltså BRICS). De fem länderna har idag hälften av världens befolkning och numer 22 procent av världens BNP och har vuxit kraftigt efterhand. De har samtidigt fokus på olika former av organiserat samarbete (ekonomiskt och militärt) både inom gruppen och utanför gruppen – men helt utanför USA, FN och EU. Visst har de fem också drabbats av problem men deras tillväxttakt är fortfarande högre än i den traditionella västvärlden. Shanghai Cooperation Organisation (SCO) kallas deras plattform.
Till dem har ett stort antal stater sökt sig (Iran, Indien, Pakistan, Turkiet och flera mindre stater i Euroasien) som ”observatörer” och ”dialogpartners”, varav flera ansökt om medlemskap. Till och med USA har 2005 bett att få bli dialogpartner i SCO men blivit nekad detta.
Parallellt med de fem BRICS-länderna har flera ”mellanstora” utvecklingsländer ekonomiskt vuxit snabbare. Men strategiskt viktigare är allas växande ovilja att underordna sig den amerikanska världspolisen (eller ”the world sheriff” som Hans Blix kallade det i sitt föredrag i London i december 2016). Ett av de senaste exemplen är Rysslands, Turkiets och Iran hittills förbluffande framgång att skapa vapenstillestånd och till och med fredsavtal i Syrien – helt utan samarbete med USA och FN, men som dessa efteråt har accepterat. Svenska massmedia har förbigått denna utveckling. En intressant illustration på detta är Turkiet. Dess ledare Erdogan har deklarerat att Turkiet helt kommer att avstå från sin ansökan om medlemskap i EU, om Turkiet i stället kan bli full medlem i SCO. Var allt detta slutar vet vi inte, men det är ett tidens tecken på ”sprickor i muren” för USA:s dominans av världen.
Denna utblick för oss tillbaka till det svenska försvaret. Var finns det strategiska perspektivet som borde leda det svenska försvarets inriktning? Här behöver man inte som cirkusdirektören be om ”största möjliga tystnad”. Tystnaden finns där redan. Det enda som upprepas med en dåres envishet i massmedia och bland politiker är hotet från Ryssland som ursäkt för att krypa så nära USA och Nato som möjligt.
Visst är Ryssland en stormakt med begynnande stormaktsarrogans. Men man bör först jämföra Ryssland med dess ”stukade” stormaktskolleger – alltså Storbritannien och Frankrike. Alla tre lever i bakruset av stora koloniala välden som rivits eller fallit sönder; något som de alla tre har mycket svårt att förlika sig med. Man kan också konstatera att Ryssland i den trion just nu leder något genom militära rustningar – men inte mer än så. Och framför allt är det inte som en kinesisk journalist försökte säga vid en intervju nyligen med Putin: att både Ryssland och Kina är två supermakter. Hur man än beskriver stormakterna i siffror finns det idag fortfarande bara en enda supermakt – USA. Det strategiskt viktiga är emellertid att supermakten USA förlorar mark på det ena området efter det andra. Detta borde vara en av de viktigaste strategiska frågorna att reda ut när man bestämmer det svenska försvarets framtida inriktning de närmaste cirka 20 åren.
Här är några frågor som borde ställas – men som hittills etablerade debattörer inom massmedia och politik har undvikit:
Ryssland är inte enbart en europeisk makt. Just nu verkar EU:s handelsbojkott leda till att Ryssland fördjupar samarbetet med stater utanför EU i anslutning till dess gränser i söder. Det gäller också rent militärt samarbete. Och att tro att Nordeuropa skulle vara särskilt intressant för Ryssland är tyvärr inte bara en egotrippad utan en rent intelligensbefriad utgångspunkt.
Kinas växande roll som stormakt berör Sverige indirekt. Man bör främst tolka stormaktens roll som en av flera signaler på att den gamla tredje världen inte längre låter sig dompteras av USA. Det har även amerikanska media noterat i olika sammanhang. Ett ekonomiskt sätt att illustrera detta är att HuaWei redan idag har överflyglat Ericsson och Nokia som marknadsaktör i tele- och IT-marknaden, att Volvo Cars numer är kinesiskt och att svenska exportföretag får skärpa sig om de ska få del i den stora kinesiska marknaden. Kanske än viktigare är att notera hur kontakter på hög nivå mellan bland andra Kinas ledning och många före detta utvecklingsländer leder till stora handelsavtal och investeringar. Vill Sverige vara med? I så fall får vi nog visa att vi inte följer USA i hasorna utan visar prov på självständig politik. Olof Palmes utrikespolitik präglades på sin tid av ett mer långsiktigt perspektiv där han faktiskt (kanske väl tidigt) tog hänsyn till dessa utvecklingstendenser – även om han starkt ogillade Kina. Men den långsiktigheten saknas helt hos både den nuvarande regeringen och oppositionen. Det är tragiskt och oroande.
Jag sitter inte i någon betydande bolagsstyrelse eller är anlitad som strategisk konsult. Men jag har – utan några särskilda bindningar – följt svensk utrikespolitik och det så kallade världsläget under snart fem decennier och skrivit en del i dessa ämnen. Jag är förvånad över att det förs så lite diskussion om de strategiska frågorna. Det är inte bara Carl Bildt utan även svenska politiker och etablerade massmedia som har fastnat i ett enda av de utrikespolitiska perspektiv som de tongivande i amerikansk utrikespolitik för fram. För även där finns numera starka åsiktsskillnader hur man ska gå vidare.
Trumps uttalanden är bara återsken av ett annat strategiskt perspektiv som utgår från dem som bestämmer i USA. Vad till exempel Henry Kissinger idag säger en bra utgångspunkt för en svensk strategisk diskussion (vilket Carl Bildt helt missar i sin artikel i Washington Post). Därefter måste man ställa frågan hur Sverige ska agera långsiktigt för att hålla sig utanför kommande krig och bidra till ett stabilare Nordeuropa. Vågar man diskutera detta uppriktigt och öppet eller känner man sig tvingad att fortsätta och följa USA i hasorna? Är det därför Hans Dahlgrens uppdrag att formulera en säkerhetspolitisk strategi inte verkar leda till något? Han har tillgång till all tänkbar information i frågorna, men vågar han sakligt och öppet diskutera frågor som åtminstone delvis går på tvärs med amerikanska intressen? Är det där skon klämmer?
Anmärkning. – Författaren är civilekonom och var under många år avdelningschef bland annat på Riksrevisionsverket. Numera konsult i riskanalysfrågor.