Maj Britt Theorin har avlidit meddelade Dagens Nyheter den 13 april. Vi återpublicerar här ett tal av Maj Britt Theorin som vi tidigare lagt på den här sajten. ( Utgivarna)
Den svenska alliansfriheten är och har varit svensk politik sen länge även om den mer och mer urholkats sedan neutraliteten försvann ur utrikesdeklarationen. Alliansfriheten skall enligt regeringen fortfarande gälla. I regeringsförklaringen deklarerades tydligt att Sverige inte skall gå in i Nato. Men hur mycket är det värt?
Bakvägen har vi förts djupare och djupare in i Nato. Frågan har blivit aktuell av flera skäl – bland annat efter att ÖB vintern 2014 meddelat att vi bara kunde försvara oss en vecka mot ett militärt angrepp, men också genom debatten efter främmande fartyg i den svenska skärgården, men inte minst genom alltfler bindningar som görs till Nato i olika avtal.
En vecka
När ÖB talade om bara en veckas försvar var det uppenbart för att göra oss oroliga för Ryssland och därmed föra oss ännu längre in i Nato. Låt oss granska Sveriges fred i nästan 200 år. (Vi har ju varit i krig på Natos sida i Afghanistan under de senaste 13 åren.)
De 200 åren motsvarar över 10 000 veckor. Hur många av dessa veckor skulle Sverige ha kunnat försvara sig militärt mot stormakterna i vår närhet? Kunde vi ha förvarat oss militärt mot dåvarande stormakten Ryssland, därefter mot Preussen, sen mot Tyskland, därefter mot Sovjet och sedan Ryssland igen? Kärnvapen-makten Ryssland. Två världskrig bara under 1900-talet. Ändå fred i Sverige.
Freden berodde uppenbart inte på det militära försvaret utan på den neutralitet och alliansfrihet som dåtidens politiker i handling slog vakt om! Den alliansfrihet som nu överges bit för bit.
Nato-avtal
När vi 1995 beslöt att ingå i Partnerskap för fred var jag ganska tveksam. Men grundtanken att också ”fienden” skulle delta och att därigenom ”fienden” inte skulle oroas fick mig att acceptera Partner-skap för fred. I dag kan man påminna sig talesättet att om man ger någon ett finger tar han hela handen; det vill säga alltmer och mer har Sverige låsts upp i samarbete med Nato. Men det har inte skett i en öppen debatt utan närmandet har skett utan offentlig insyn under flera år.
Sommaren 2011 fick vi veta att den borgerliga regeringen givit till-stånd till Nato att granska det svenska försvaret på samma sätt som man granskar försvaret hos länder som redan är medlemmar. Försvarsminister Sten Tolgfors presenterade stolt resultatet av den hemliga Nato-granskningen, där Sverige får beröm. Ingen frågade vilka svenska militära hemligheter som lämnats ut till främmande makt.
Att Nato går genom det svenska försvaret från korprals till generals nivå innebär rimligen ett medvetet fortsatt närmande till fullt Nato-medlemskap. I mars 2011 förklarade Natos dåvarande generalsekreterare, när han var i Stockholm för att be om svensk militär hjälp till kriget i Libyen, att om Sverige bara lämnade in en formell ansökan att bli medlem så kommer den att beviljas inom 48 timmar.
Det stämmer väl med vad forskarna på Försvarshögskolan redan tidigare deklarerat. Skälet till svensk närvaro i Afghanistan, sa dom, var varken att skydda kvinnorna från talibanerna, att demokrati skall införas eller knarket bekämpas, hur rimliga dessa skäl än är. Skälet är att Sverige skall visa upp sin kapacitet och vilja att ingå i Nato.
Samtidigt som Nato fick full insyn i det svenska försvaret nekade regeringen svenska folket information om vad kriget i Afghanistan verkligen kostat svenska skattebetalare, om hur den svenska delen av kriget bedrivits, om hur många afghaner som dödats eller invalidiserats i den svenska delen av kriget. Detta har hemligstämplats för svenska medborgare.
Hur var det med Sveriges deltagande i Libyen? Med salvelsefull röst talade man om att Sverige inte kunde säga nej när FN kallar. Det kan vi visst och har gjort tidigare. Vi kan bestämma när och hur vi vill medverka. Om vi vill bygga skolor, sjukhus och satsa humanitära insatser hade det varit möjligt.
Man framför allt var det inte FN utan Nato som bad Sverige delta. Det var Natos generalsekreterare som bad om stridsflygplan och piloter till kriget i Libyen, inte FN. Vad FN gjort var att på fransk och engelsk begäran tillåta stater att ställa upp med militära resurser för, som det hette i Säkerhetsrådets resolution nr 1973, ”upprätthålla flygförbud”. Men inte begränsade sig Nato till flygförbud. Outsourcing kallas det på modernt språk. Outsourcing av krig.
Fem tunga medlemmar av FN:s säkerhetsråds femton medlemmar avstod från att rösta på resolutionen: Brasilien, Kina, Ryssland, Tyskland och Indien, inga oviktiga länder. Genom att de inte röstade emot, gick förslaget igenom.
Sverige hade mycket väl kunnat säga nej till Nato som de flesta länderna gjorde, bland andra Tyskland och Finland. Men det var inte bara militärerna och SAAB som genast var villiga att skicka JAS-plan utan också politikerna över en kam, som stridsvilliga små pojkar. Var fanns sans och förnuft?
Visst är det bra att Khadaffi är borta, men konsekvenserna har blivit förödande för landet, som nu befinner sig i total upplösning och kaos. Är det verkligen FN uppgift eller Natos att gå in i varje land med diktatur militärt och störta diktatorn? I Saudi-Arabien, i Jemen, i Syrien eller alla övriga diktaturer? Av FN:s 193 länder är bara 120 demokratier. Skall FN be Nato att avsätta diktatorerna i de övriga 73 länderna?
Det är uppenbart inte nog med att Sverige upplåter sitt territorium till Nato-övningar eller att vi ställer upp på Natos krigföring.
Sommaren 2013 togs ytterligare ett steg mot ett medlemskap i Nato, när man beslöt att delta i Natos snabbinsatsstyrka. Sverige deltog då med 7–8 stabsofficerare när Nato övade sitt kollektiva försvar på den första övningen i Östersjöområdet.
I november 2013 beslutades om svenskt deltagande i RPF (Responde Force Pool), där svenska plan öronmärks för Nato, och att Sverige under tre år ska bidra med åtta stridsberedda Gripenplan och piloter med 30 dygns beredskap. I augusti 2014 kortas den tiden till 48 timmar enligt en ny Readiness Action Plan, vilket inbegriper åtgärder för att utplacera ytterligare vapen i medlemsstaterna med hänvisning till Ukrainakrisen.
Så trappas det hela upp. 2014 öronmärkte Sverige till RPF 8 Gripenplan med markpersonal, cirka 120 personer, och ett minröjningsfartyg, 2015 8 Gripenplan med markpersonal och ett kompani från amfibieregementet, 2016 8 Gripenplan med markpersonal och en lätt mekaniserad skyttebataljon och så vidare.
Mitt i valrörelsen hösten 2014 beslutade den borgerliga regeringen om det så kallade värdlandsavtalet utan föregående offentlig diskussion eller beslut i riksdagen.
Den socialdemokratiska regeringen har sagt att formellt beslut skall tas om värdlandsavtalet av riksdagen i slutet av 2016 och att en proposition skall läggas våren 2016. Vad man då hänvisar till är hur avtalet skall regleras juridiskt och skattemässigt. Men värdlandsavtalet är inte en fråga om juridik utan om politik. Att riksdagen får möjlighet att ta ställning till värdlandsavtalet i slutet av 2016, ger emellertid oss möjlighet att använda tiden fram till dess för att agera och väcka en opinion. Det gäller att lägga moteld mot den kampanj som nu pågår öppet för ett svenskt medlemskap i Nato. I det arbetet kan ni ha nytta av boken Bevara alliansfriheten – Nej till Nto-medlemskap!
Värdlandavtal
Den 27 juni 2014 beslöt den borgerliga regeringen att inleda avtals-förhandlingar om detaljerna i eventuell stationering av Nato-trupper på svensk mark under krig, övningar eller kriser, och i slutet av augusti 2014 fattade den utgående regeringen hastigt ett formellt beslut om avtalet för att vara klar med det inför ett Nato-möte den 4 september. Natos vapen, inklusive kärnvapen, skulle därmed kunna stationeras på svensk mark och då automatiskt bli ett mål för ryska kärnvapen.
Samtliga partier förutom Vänstern ställde tidigare upp på att förhandlingarna inleddes. De skulle vara avslutade 2016. Efter regeringens godkännande av avtalet har Miljöpartiet uttalat tvekan. Att påstå att avtalen med Nato bygger på frivillighet och att Sverige i varje enskilt fall kan säga nej till viss medverkan är inte seriöst, inte minst med tanke på den omfattande utbyggnad som kommer att ske för att Sverige ska kunna ta emot Natoförband, lagra krigsmaterial och delta i alltmer gemensamma militära övningar. Vet politikerna egentligen vad de har gått med på?
Natos grundläggande säkerhetsgaranti, en för alla och alla för en (artikel 5 i allianstraktaten), strider inte bara mot vår hävdvunna alliansfrihet. Den kan också leda till att Sverige får mycket svårt att ställa sig utanför militära interventioner i avlägsna väpnade konflikter. Som alliansfria kan vi själva besluta om medverkan i varje enskilt fall.
För att bedöma Rysslands agerande bör vi påminna oss att Nato ensidigt utlovade Jeltsin 1997 (och tidigare Gorbatjov) en mycket försiktig utländsk närvaro i de länder som gränsar till Ryssland och som önskade bli medlemmar i Nato. Denna återhållsamhet ändrades efterhand markant och 1999 när Putin kom till makten.
Det är uppenbart att en allt starkare Nato-integration av Sverige kommer att leda Ryssland till att trappa upp sin militära förmåga och aktivitet i Östersjöområdet och göra den svenska alliansfrihet som gynnat oss väl under lång tid inte längre trovärdig för Ryssland.
En fortsatt expansion av Nato i ryskt närområde har knappast en lugnande eller dämpande inverkan på Rysslands ledning. Detta är en viktig faktor i diskussionen om konsekvenserna av ett svenskt Nato-medlemskap.
Kärnvapen
De som ivrar för samarbete med eller medlemskap i Nato säger att alliansen numera ägnar sig åt krishantering. Där deltar Sverige redan. Steget till fullt medlemskap skulle därför bli ”odramatiskt”. Men det finns en omständighet som man håller tyst om. Det är Natos kärn-vapen! Vår tidigare aktiva politik för kärnvapennedrustning skulle skrotas.
Natos kärnvapenpolitik kvarstår oförändrad även sedan man börjat lägga tonvikten på krishantering. De amerikanska strategiska kärn-vapnen förblir den yttersta garantin för Natos säkerhet. USA – och därmed Nato – håller sig med en doktrin om ”first use” av kärnvapen, i strid med den svenska inställningen, att kärnvapenmakterna ska förbinda sig att aldrig använda kärnvapen först och att aldrig använda kärnvapen mot icke-kärnvapenländer.
Vilka krav ställer Natos kärnvapenpolitik? Kan de förenas med svensk syn på kärnvapnen? Ökar Sveriges säkerhet om vi går med i en kärnvapenallians? Dessa frågor måste klaras ut för medborgarna innan närmandet till Nato går vidare.
Sverige har sedan 1960-talet bedrivit en konsekvent anti-kärnvapenpolitik. Sveriges grundsyn har varit att kärnvapen inte bringar någon säkerhet. Tvärtom: den som förlitar sig på sådana vapen blir mer utsatt för kärnvapenhot än den som inte gör det. Särskilt utsatta är stater som tillåter stationering av kärnvapen på sitt territorium. De blir betraktade som legitima mål för kärnvapenangrepp! Denna grundsyn påverkar Sveriges ställningstaganden i en rad kärnvapenfrågor.
Den aktiva och framgångsrika anti-kärnvapenpolitik som Sverige tidigare förde, och som gav oss ett massivt stöd och trovärdighet under många år i Förenta Nationerna, hade inte varit och är inte möjlig att föra, om Sverige är medlem i Nato.
För att bedöma konsekvenserna av en svensk anslutning till Nato måste bland annat följande klarläggas:
Vad får det för konsekvenser för Sveriges alliansfrihet om Sverige knyts fastare till Nato genom ett så kallat värdlandsavtal? Enligt Natos regler deltar alla medlemmar i utformandet av alliansens kärnvapenpolitik. Det sker i NPG (Nuclear Planning Group). Där diskuteras kärnvapendoktrinens genomförande, uppläggning av övningar och krishantering.
Men enligt NPT-avtalet får kärnvapenmakter inte överlåta några kärnvapen eller kontroll över kärnvapen till någon som helst annan mottagare. Användning av kärnvapen kan bara beordras av kärnvapenmakterna. Med andra ord: gärna utplacering av kärnvapen på svensk mark men beslut om användning av dem har inte Sverige med att göra.
I NPG deltar ländernas försvarsministrar vid utformandet av Natos kärnvapenpolitik. En utgångspunkt för NPG är att de egna kärnvapnen förhindrar krig och därmed är bra för den egna säkerheten. Sverige hävdar att det förhåller sig tvärtom. Hur ska då Sverige agera som medlem? Ska Sverige överhuvudtaget delta i NPG:s arbete? Ska vi acceptera att garantin för vår säkerhet ytterst blir de amerikanska strategiska kärnvapnen och att vi dras in i ett för oss helt nytt strategiskt sammanhang?
När medeldistanskärnvapen, som på fem minuter kunde nå Moskva från Europa och tvärtom, skulle utplaceras i olika städer i Europa, ledde det till hundratusentals människors protester, och dessa kärnvapen på båda sidor stoppades. Människor är inte dumma. De förstod mer än väl att deras städer skulle bli förstahandsmål för en angripare. Att på nytt försöka sig på att placera ut kärnvapen i icke-kärnvapenländer borde leda till samma reaktioner. Vilka människor vill bli förstahandsmål för kärnvapen?
Det viktigaste globala fördraget när det gäller kärnvapennedrustning är icke-spridningsavtalet, NPT. I dess artikel 1 åtar sig kärnvapenstaterna att inte överföra kärnvapen till någon kärnvapenfri stat. Dessa å sin sida förbinder sig att inte tillåta placering av kärnvapen på sina territorier. Trots det placerade både USA och Sovjetunionen kärnvapen på sina allierades territorium under det kalla kriget. En del finns kvar där. Enligt NPT får inte kärnvapenmakterna överlåta några kärnvapen eller kontroll över kärnvapen till någon som helst annan mottagare. Användning av kärnvapen kan alltså bara beordras av kärnvapenmakterna.
Sverige hävdar att sådan utplacering till andra länder är oförenlig med NPT. USA hävdar att om man har kvar kontrollen över dessa kärnvapen föreligger inget brott mot NPT. Faktum är dock att vapnen finns i kärnvapenfria stater och kan avfyras därifrån. Därmed utgår ett kärnvapenhot från dessa stater.
Nato-förespråkarna måste klargöra hur Sverige som Nato-medlem skulle ställa sig i denna viktiga fråga. Hur skulle vi agera om man började diskutera utplacering av kärnvapen i vårt närområde? Det finns inte ett nej till utplacering av kärnvapen i Sverige inskrivet i värdlandsavtalet. Avtalet gäller ju vid såväl övningar, kriser som krig.
En brist i NPT var att det inte innehöll några regler för begränsning av användning av kärnvapen. Det har man sökt komma till rätta med genom säkerhetsgarantier. Betydande aktualitet har så kallade negativa säkerhetsgarantier. Dessa innebär att kärnvapenstater åtar sig att inte använda kärnvapen mot icke-kärnvapenstater. USA har dock förklarat sig oförhindrad att använda kärnvapen mot varje angripare som USA anser är allierad eller ”associated” med en kärnvapenmakt.
Den internationella domstolen i Haag klargjorde 1995 efter förfrågan från FN:s generalförsamling att användning av eller hot om användning av kärnvapen inte står i överensstämmelse med internationell lag. Sveriges svar på domstolens förfrågan innan den gav sitt ställningstagande blev detsamma, nämligen ”att den svenska riksdagen anser att användning av eller hot om användning av kärnvapen inte står i överensstämmelse med internationell lag”. En förkrossande majoritet i riksdagen stod bakom beslutet, endast Moderaterna var emot. Hur mycket är det beslutet värt vid ett medlemskap i Nato, där hot om kärnvapen eller användning av dem ingår?
USA kan således möta en konventionell attack med nukleär vedergällning. I de båda krigen i Irak hotade USA att vedergälla med kärnvapen om Irak använde sig av kemiska eller andra massförstörelsevapen. Liknande hot framfördes tidigare mot Libyen men också mot Iran.
Sverige har hittills haft en helt annan uppfattning. Vi har inga kärnvapen, hotar alltså ingen med kärnvapen och har genom alla år krävt att alla kärnvapenstater ska göra åtaganden om ”icke-första-användning” (no first use).
Hur anser Nato-förespråkarna att Sverige ska hantera denna fråga? Ska vi som Nato-medlem, och därmed själva beroende av kärnvapen, sluta att ställa dessa krav?
Skulle vi som Nato-medlem bli betraktade som ”associerade” med världens största kärnvapenmakt och därmed legitimt mål för en annan kärnvapenmakt?
Skulle vår säkerhet öka?
Som framgår är Sveriges politik när det gäller utveckling, innehav, spridning, utplacering och användning av kärnvapen oförenlig med Natos. Som Nato-medlem måste Sverige också ändra sin nuvarande inställning till förbud mot överflygningar och fartygsbesök med kärnvapen ombord.
Det handlar inte om att ta ett ”odramatiskt” steg utan om att överge den kärnvapenpolitik som Sverige utformade på 1950- och 60-talet under intensiv debatt. Vi sa då nej till kärnvapen! Den linjen går inte ihop med Nato-alliansens linje som är att förhindra krig genom att ytterst hota med användning av kärnvapen!
I Framtidskontraktet 2014 skrev socialdemokraterna att partiet skulle ”hävda Sveriges militära alliansfrihet och vår förmåga till internationellt samarbete” utan att då nämna vad Sveriges plötsliga medverkan i Natos snabbinsatsstyrka 2013 och värdlandsavtalet 2014 innebär för alliansfriheten och vår förmåga att medverka i FN-ledda fredsoperationer. Är socialdemokratin omedveten om de bindningar som görs i de olika Nato-avtalen och deras konsekvenser?
Några avgörande frågor borde ställas i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten.
Hur värnas Sveriges fred bäst? Blir vi säkrare med svenskt Nato-medlemskap? Vad är kostnaderna med Nato-medlemskap, såväl ekonomiskt som politiskt?
Sveriges fred värnas bäst enligt min mening genom fortsatt alliansfrihet och nej till svenskt Nato-medlemskap. Sverige blir inte säkrare med ett Nato-medlemskap. Tvärtom. Sverige bör återgå till den framgångsrika politiken om gemensam säkerhet. Säkerhet kan inte uppnås på någon annans bekostnad utan måste sökas gemensamt genom en uthållig och genomtänkt politik, baserad på diplomati, förhandlingar, internationell och ekonomisk politik och inte på gevärskulor. Sveriges uppgift måste vara att lösa konflikter – inte att utkämpa dem.
Svaret på frågan om kostnaderna är att de blir i det närmaste fördubblade ekonomiska kostnader, då Nato kräver 2 procent i försvarskostnader, det vill säga 70–80 miljarder varje år, men framför allt blir det ett obetalbart pris för förlorat politiskt förtroende såväl internationellt som regionalt.
De fyra allianspartierna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna är tydligen överens om mer militärt samarbete under Natos ledning.
Oavsett hur vi röstat i valet 2014 ser marschen in i kärnvapenalliansen ut att fortsätta om inte medborgarna reagerar. Men det finns en gräns för hur långt Nato-samarbetet kan gå utan att frågan ställs om fullt medlemskap. En dörr ska vara öppen eller stängd!
Svenskt medlemskap i Nato är omöjligt utan en folkomröstning. Om inte förr så tvingas Nato-anhängarna då att klara ut de frågor som jag har ställt här.
Jag menar att det är hög tid att ge svaren redan nu. Samtliga partier bör ge besked innan hårdare bindningar sker till Nato. Är man beredd att i handling överge den svenska alliansfria politiken? Är man beredd att överge den svenska politiken mot kärnvapen?
Låt då svenska folket få veta det!
Anmärkning. – Texten återgår på ett anförande som hölls i Norberg den första maj 2015. Maj-Britt Theorin har varit ledamot av Sveriges riksdag och av Europaparlamentet samt svensk nedrustningsambassadör.