En jämförelse av artikel 11 i Danmarks, Finlands, Norges och Sveriges DCA-avtal utvisar betydande skillnader beträffande rätten för amerikanska luftfartyg, fartyg och fordon att fritt röra sig över territoriet. Men ingen av skrivningarna är helt betryggande ur nationell synvinkel.
Den striktaste skrivningen återfinns i det norska avtalet. Där slås det inledningsvis fast att tillgången till territoriet ska föregås av ”applicable clearances issued by Norwegian authorities in response to requests made pursuant to mutually determined procedures”. Detta innebär alltså att USA först ska ansöka om klartecken och att ansökan sedan ska prövas av norska myndigheter. I det ligger att Norge åtminstone formellt sett förbehåller sig rätten att säga nej. Inget av de andra nordiska länderna har en sådan klar reglering.
Det norska avtalet innehåller även en specialregel, som handlar om när klartecken lämnas för flerfaldiga ospecificerade inresor, utresor och rörelser inom territoriet. Sådana klartecken ska alltid begränsas till ett år och inte omfatta känsliga områden som Svalbard och Jan Mayen. Denna särreglering försvagar kanske något den striktare skrivningen i inledningen, eftersom den tycks utgå från att sådana generella medgivanden kommer att bli aktuella i betydande omfattning, men den bör antagligen uppfattas som ett norskt defensivt svar på amerikansk press för klartecken som ger fria händer.