Förhandlingarna mellan Danmark, Norge och Sverige om ett försvarsförbund rann ut i sanden 1949. Tanken på ett sådant förbund vid den tidpunkten fanns det inte några förutsättningar för. Danmark och Norge blev medlemmar av Nato samma år. Därigenom fick USA indirekt ett fotfäste i Norden. Finland ingick VSB-fördraget med Sovjetunionen 1948 med förpliktelse att under vissa förutsättningar inleda konsultationer om militärt sovjetiskt stöd. Den svenska politiken gick ut på att utländska makter skulle få klart för sig att Sverige inte avsåg att ansluta sig till motsidan. Den siktade även till att minska spänningsnivån i vårt närområde. Sverige stödde de nordiska grannländernas ansatser till att så långt möjligt hålla stormakterna utanför Norden för att undvika konfrontationer. Norges och Danmarks baspolitik (ingen allierad trupp och inga kärnvapen på territoriet i fredstid) blev en viktig del av den nordiska säkerhetspolitiken och strävan efter lågspänning.
Det svenska försvarets dåvarande styrka bidrog till att underlätta baspolitiken. Genom försvarets trovärdiga förmåga att värna territoriet och luftrummet förhindrades ett möjligt sovjetiskt angrepp via Sverige mot Nord- och Sydnorge. Framför allt norska analytiker talade om en nordisk balans där eventuella sovjetiska framflyttningar av positioner gentemot Finland skulle kunna resultera i en ändring av baspolitiken och politiken att inte stationera kärnvapen. Samtidigt underlättade den defensiva norska och danska baspolitiken för Finland att stå emot sovjetiska påtryckningar. Den finska statsledningen kan ha tänkt i sådana banor då den gjorde invändningar mot förhandslagring och närvaro av Natostyrkor i samband med övningsverksamhet på norskt territorium. I den nordiska balansen ingick dock knappast att ett nordiskt land var berett att ändra sin säkerhetspolitik på någon avgörande punkt av hänsyn till ett grannland. Men ett nordiskt land kunde nog vara villigt att anpassa sin säkerhetspolitik med hänsyn till följderna för ett grannland. Den officiella svenska inställningen i fråga om den nordiska balansen var försiktig. Stockholm ville knappast ge intryck av att det fanns utrymme för att justera den utrikespolitiska linjen på grund av till exempel sovjetiska påtryckningar mot Finland. Sveriges linje var snarast nordisk stabilitet i kombination med en tydlig neutralitetspolitik jämte avspänning.
Sovjetunionen koncentrerade under hand mer av sina strategiska resurser på Kolahalvön. Det medförde att det nordnorska området blev strategiskt viktigt. Utan att göra större eftergifter för att dämpa sovjetisk kritik mot norsk allianspolitik undvek dock Norge att provocera Sovjetunionen. Då Natos strategi i början av 80-talet ställde krav på förhandslagring av amerikansk militär utrustning, placerades lagret i Trøndelag i mitten av Norge och inte med framskjuten stationering norrut.