Henry Kissinger stod på höjden av sitt inflytande under 1970-talet. Men han behöll sin påverkan på amerikansk utrikespolitik även senare. Och diskuterar alltjämt centrala frågor som Ukraina eller, som i en färsk bok, även om farorna med AI.
Många ser honom alltjämt med positiva ögon – men försöker man göra en utvärdering blir den negativ. Han representerade med konsekvens en ”realistisk” utrikespolitik som satte stormaktsbalans och stabilitet före hänsyn till småstater och mänskliga rättigheter.[…]
Kissingers syn på världspolitiken utgick från USA:s maktbehov och kampen mot det kommunistiska Sovjet. Kalla kriget var inget teparty, har han sagt.
Nu i backspegeln kan man notera några stora framgångar för Nixon-Kissinger-politiken. Viktigast var att USA insåg det kommunistiska Kinas betydelse. Kissinger bröt isoleringen, Kina tog plats i FN 1971 och besöktes av Nixon året därpå. En annan är insatsen att förmå Egypten att sluta fred med Israel 1973. Ett fördrag med Sovjet om att begränsa kärnvapnen och skapa en viss avspänning var också ett framsteg. I alla tre fallen var det fråga om storstrategi. […]
Kriget i Vietnam förblir ändå Nixon-Kissingers värsta insats – och största nederlag. Visserligen hade Demokraternas president Lyndon B Johnson den största skulden för upptrappningen från 1964. 500 000 soldater sändes iväg till det vietnamesiska inbördeskriget. För att, som det hette, stoppa kommunismen.
Nixon kom till makten 1969 med löftet att avsluta kriget med ”peace with honor”. I själva verket förlängdes kriget i fem år, det neutrala Kambodja invaderades 1970, bombningarna av Nordvietnam blev allt värre, den korrupta sydvietnamesiska diktaturen allt svagare.
I efterhand (New York Review of Books sept 1998) har Kissinger försvarat detta agerande: vi ville värna Sydvietnams oberoende, vi ville hindra att ännu fler amerikaner stupade (dittills 50 000), anfallet mot Kambodja skulle sätta press på Nordvietnam som hade trupper där (men detta påskyndade de extrema röda khmerernas senare seger).
Till slut insåg Kissinger att strategin var ohållbar. USA beslöt 1973 att Sydvietnam skulle sköta kriget på egen hand – med amerikanskt militärstöd. På den grundvalen förhandlade USA fram ett vapenstillestånd med Nordvietnam. För detta fick Kissinger tillsammans med Nordvietnams chefsförhandlare (som tackade nej) 1973 års fredspris. Det mest felaktiga fredspris som någonsin utdelats! Läs artikel
Först publicerad i Västerbottens-Kuriren
Läs även presentation tidigare på den här sajten av böcker om Kissinger.