1917 var Tysklands situation under kriget värre än till exempel Storbritanniens. Framför allt gällde det matförsörjningen. Antalet strejker sköt i höjden. I februari detta år utbröt en revolution i Ryssland. Några månader tidigare hade Tyskland lovat Mexiko hjälp med att återta Texas, Arizona och New Mexico. Den 18 mars sänkte Tyskland tre amerikanska civila fartyg, och månaden senare gick USA in i kriget.
Den 8 januari 1918 proklamerade president Wilson sina fjorton punkter, som kom att spela en betydande roll i det kommande fredsfördraget, det som slöts i Versailles). Samtidigt erhöll Hindenburg och Ludendorff prestige genom fredsfördraget med Ryssland Brest-Litovsk, som dock inte stoppade Tysklands expansion österut. Man kom bland annat att ockupera Krim. Den 29 september bröt brittiska och australiensiska trupper igenom den så kallade Hindenburg-linjen.
Den tyska vänstern, liksom officerarna, ansåg att Tyskland stridit tappert, och här låg grunden till ”dolkstötslegenden”, det vill säga att Tyskland nog hade vunnit kriget om inte de styrande politikerna hade kapitulerat, utan sett till att matförsörjningen hade varit tryggad och hejdat strejkvågen, framför allt i januari 1918.
Slutet – Götterdämmung – inträffade för precis ett hundra år sedan. Det tyska folket kände då inte till den amerikanske utrikesministern Robert Lansings ”note” om att Tyskland hade att kompensera för ”all damage done to the civilian population of the Allies and their property by the aggression of Germany by land, by sea and from the air”. Och den tyska regeringen trodde att det endast var Wilsons fjorton punkter som skulle ligga till grund för det kommande fredsfördraget. Men den 11 november 1918 klockan 11.00 tvingades man skriva under på att även Lansings ”note” var att avtalsvillkor. Denna kapitulation hölls dock hemlig för det tyska folket.
Jurgen Tampke har skrivit en högintressant bok om saken, A Perfidious Distortion of History. The Versailles Peace Treaty and the success of the Nazis (Scribe Publications 2018).
Författaren klargör hur Wilsons syn på folkens självbestämmanderätt skulle omvandlas i praktiken. Nya gränser skulle dras längs etiska skiljelinjer. Men i så fall skulle Tysklands territorium ha blivit större än under Bismarcks regim, och det gick inte för sig. Wilson hade tidigare förespråkat ”peace without victory”, men det var innan Tyskland inledde det obegränsade ubåtskriget. Wilson var inte en ”Wilsonian”, noterar Tampke.
De tyska företrädarna i Versailles gjorde gällande att Tyskland fört ett ”försvarskrig”. Den berömde samhällstänkaren Max Weber, som fungerade som rådgivare åt den tyska delegationen, påstod att Tyskland inte kunnat undvika att gå i krig mot tsarismen – ”the most horrible system of subjugation of human beings and nation ever devised”. Jurgen Tampke uppfattning är att det inte var fråga om en ”Carthaginian Peace” utan att ”German losses at Versailles were moderate” och att John Maynard Keynes tal om en sådan fred är ”nonsens”.
Boken diskuterar på ett intressant sätt artikel 231 i fördraget, den så kallade skuldparagrafen . Men vad som kanske är mest intressant i boken är dess avslutning som behandlar ”historical controversies”. Här gäller det bland annat orsakerna till kriget. Den australiske historikern Christopher Clarks bok The Sleepwalkers från 2013 gavs ut på tyska och sålde i 200 000 exemplar! Clark skyllde krigets utbrott på England. Jurgen Tampke är dock mycket kritisk till Clarks tolkning. Varken England eller Frankrike önskade krig, påpekar Tampke. Inte heller önskade tsaren ”a full-scale conflagration”. Att Österike-Ungern hade motiv att starta krig är dock författarna överens om. Boken avslutas med ett referat av den kanadensiska historikern Margaret MacMillans varning för ”uses and abuses of history” och hennes påpekande om att president Bush den yngre (”one of the most incompetent American presidents in the modern era”) ignorerade USA:s historia vid invasionerna i Irak och Afghanistan. Även Harvardhistorikern Neill Fergusons kontrafaktiska historieskrivning (”No Versailles Diktat […] no Hitler, No Second World War”) kritiseras i boken.
I en recension av Tampkes bok skriver Margaret MacMillan: “In this highly readable account Jurgen Tampke tackles the much-debated and perennially fascinating question of whether the Treaty of Versailles caused the Second World War. He comes down firmly on the No side and produces a wealth of evidence and careful analysis to back his arguments. Anyone who is interested in what remains one of modern history’s most important debates will want to read this.” Det är bara att hålla med.