I The Penguin History of Europe har på senare år getts ut av förlaget Allan Lane tre volymer som skildrar åren 1815–2017. Det är Richard J. Evans, The Pursuit of Power: Europe 1815-1914 (819 sidor), som kom ut 2016. (En av redaktörerna för denna sajt, Anders Björnsson, har recenserat boken här. Året innan publicerades Ian Kershaws To Hell and Back: Europe 1914-1949 (590 sidor). Samme författare har nu 2018 givit ut den avslutande volymen: Roller-Coaster: Europe. 1950-2017 (665 sidor).
På frågan från en fransk journalist om vad den franska revolutionen haft för betydelse, uttalade den kinesiske premiärministern Zhou Enlai : ”Det är det alldeles för tidigt att uttala sig om.” Så är Ian Kershaw för tidigt ute? Nej, den senaste boken – liksom de två förra i serien – är högintressant och nyttig för oss som försöker förstå vår samtid genom att ”studera historien”, som Konfucius rekommenderade.
Ian Kershaws redogörelser av fakta är såvitt man kan se objektiva rakt igenom boken, även om urvalet förstås är subjektivt. Och det imponerar att han fått med så mycket i det begränsade utrymme han haft till sitt förfogande. Skildringen av det kalla kriget är intressant, liksom att han ser Sveriges anti-kärnvapenkampanj under 1950-talet som ”a success” (s. 32). Avvecklingen av den europeiska kolonialismen beskrivs ingående, liksom Tysklandsfrågan. Willy Brandts Ostpolitik lyfts välförtjänt fram i boken: ”Europe[…] had been fortunate to have Helmut Schmidt, ’the crises Chancellor’” (s. 289). Och vi erinras om att Sovjetunionen försökte förgäves, in i det sista, få det enade Tyskland att vara en neutral stat (s. 375).
Sovjetunionens upplösning i december 1991 är mästerligt skildrad (s. 391). Varefter författaren övergår till att återge händelserna i samband med Jugoslaviens sammanbrott, vilket han lyckas väl med (s. 399 ff). Och på sidan 411 påpekar Ian Kershaw att Natos bombningar och humanitära intervention visar att ”even in the new Europe armed might could still ride roughshood over the rule of law”, vilket nog är en omskrivning för att bombningarna var olagliga, vilka de var: se här sidan 65 och följande.
Lika folkrättsstridigt var kriget i Irak. På sidan 454 f klargörs dels att FN:s säkerhetsråds resolution 1441 i november 2002 inte gav rätt till några militära aktioner, dels att Hans Blix, som var vapeninspektör, ”had reported no findings of weapons of mass destruction”. Den påstådda orsaken till kriget, enligt USA och ”the coalition of the willing” (vilka inte inkluderade bland andra Frankrike och Tyskland), var alltså en bluff. Förvånad noterar författaren att endast en fjärdedel av Labours medlemmar i det brittiska parlamentet var emot kriget (s. 452).
Framställningen av Natos intervention i Afghanistan 2001 är dock inte alldeles övertygande. ”There was widespread understanding in Europe for the American-led war”, anges på sidan 448. Här borde ha påpekats att Nato inte hade någon rätt att intervenera. Någon resolution från säkerhetsrådet fanns inte att luta sig emot. Lika lite som det fanns någon behörig i Afghanistan att lämna en inbjudan till en intervention. Och Natos påstående om att man hade rätt till självförsvar – och därför för första gången aktiverade artikel 5 i Natostadgan – är inte korrekt, vilket bland andra Lars-Gunnar Liljestrand har klargjort på sidan 76 och följande).
Boken rundas av med ett kapitel om ”Putin’s aggression” och ett efterord. På sidan 530 förklarar Ian Kershaw Rysslands annektering av Krim och kriget i östra Ukraina med att Putin ”sought to restore Russia’s lost prestige and standing as a great power”. Och på nästföljande sida återges ett alternativt skäl: ”[A]s long as eastern Ukranie was controlled by Moscow, there could be no unified nation state of Ukraine that might seek to join the European Union and NATO.” Båda skälen verkar plausibla. Här skulle kunna tilläggas att Putin nog haft i åtanke, att USA:s tidigare utrikesminister James Baker hade garanterat Ryssland att Nato inte skulle expandera österut, vilket löfte sveks 1999–2004, när Nato gick från 16 till 26 medlemsstater.
Efter att under lång tid kunnat avnjuta dessa tre böcker om den europeisk historien under 200 år kan jag inte annat än att rekommendera dem till studier.