Krigsaktivismen har en fundamental svaghet: dess sikte är inställt på att besegra en fiende. Men den viktigaste uppgiften – för en stat, ett folk, en nation – måste vara att få honom att inte anfalla. Och om han har anfallit: att få honom att dra sig tillbaka. Och att dra sig tillbaka på ett sådant sätt att revanschkänslor inte uppstår. Den hedervärda freden.
Är detta en utopi? Militarismens ideologi säger: ja. Men det är ett historiskt faktum, ända sedan de peloponnesiska krigen, att europeiska statsmän har gått in för att den som har förlorat en viktig strid inte också ska förnedras. Man har föredragit försoning framför förnedring. Varför? Därför att det senare skulle leda till ytterligare strider och katastrofer.[1]