Månad: november 2015

På snart femtonde året deltar Sverige i det USA- och Nato­ledda kriget mot stora delar av befolkningen i Afghanistan. Det är sen länge obegripligt.

När Sverige beslöt sig för att ställa upp på USA:s sida i krig kunde det till en början förefalla åtminstone lite begripligt. Världen befann sig då i chock efter terrorattacken den 11 september 2001. Stämningen inbjöd inte till eftertanke och klokskap. Den natten patrullerade svenskt jaktflyg över vårt territorium som terroristskydd. Liberal press hävdade att ”vi alla” blivit amerikaner. Och regeringen Persson beslöt spontant att ställa upp på USA:s rätt till själv­försvar, som skulle bestå i att uppspåra och döda Usama bin Ladin, den man som president George W Bush utpekade som främst ansvarig för terrorattacken.

Efter några års krigande och bombande hade målsättningen att döda Usama bin Ladin hamnat i skymundan. Nu skulle kriget föras i syfte att befria den afghanska kvinnan. Redan då borde den svenska, fortfarande socialdemokratiska, regeringen ha tagit sitt förnuft till fånga. USA satt fast i sitt krig därför att man börjat utan klar målsättning och följaktligen inte kunde dra sig ur utan att framstå som förlorare. Läs krönikan

Den märkbart pressade Natogeneralen John Campbell erkände i veckan att bombningen av ett sjukhus i Kunduz i Afghanistan i början av oktober var ett tragiskt misstag. Ett 30-tal människor, patienter och sjukvårdspersonal, dog i attacken. En rapport visar att de amerikanska styrkorna trodde att de angrep ett talibanfängelse. Bombflyget hade ett tekniskt fel på sina datorskärmar och fick förlita sig på vad de såg på marken. Angreppet pågick i 25 minuter, trots att det under attacken kom information att man kanske riktat vapnen mot fel mål. Läkare utan gränser drev sjukhuset, som var det enda traumasjukhuset i norra Afghanistan. Det var fullt av patienter efter hårda strider i området. Projektilerna riktades mot intensivvårdsavdelningarna och akutmottagningen.

Nato och USA har formellt avslutat kriget i Afghanistan vid årsskiftet. Ändå fortsätter amerikanska styrkor under Natobefäl att strida. Attacken mot sjukhuset i Kunduz kan inte beskrivas som något annat än ett krigsbrott. Läs ledaren

Åland är som en träknut – lätt att plocka isär, men svår att sätta ihop. Om man öppnar frågan om Ålands demilitarisering öppnas även frågan om landskapets särställning och därmed även svenska språkets ställning.

Den nytillträdde svenske ÖB, general Micael Bydén fick i slutet av oktober i Helsingfors frågan: Skyddar demilitariseringen Åland i ett krigsfall? Bydén tvekade en stund men medgav sedan att han inte känner till problematiken i detalj.

I sin nyutkomna bok berör Jukka Tarkka[1] i flera sammanhang Åland och dess demilitariserade status. Han har t.o.m. en mycket enkel lösning till frågan. Han föreslår att Finland ogiltigförklarar demilitariseringsbestämmelserna. Som exempel nämner han operation PAX år 1990, då president Koivisto ensidigt förklarade Paris fredsavtalets 1947 militära begräsningar som föråldrade. Under bokpresentationen i början av september ifrågasatte jag Tarkkas logik och kallade Ålandsfrågan en träknut (pirunnyrkki, burr puzzle), som man nog kan plocka isär men inte lätt sätta ihop igen. Med det menade jag att om man öppnar frågan om demilitariseringen öppnas även frågan om Ålands särställning och därmed även svenska språkets ställning och frågade om Jukka Tarkka vill inleda en diskussion med Sverige om Åland, utan att tala om alla andra intresserade? Läs artikel

Allt fler talar om ”ett tredje världskrig”. Men det är ett farligt begrepp, ett anammande av jihadisternas språkbruk på ett sätt som skapar rädsla och uppgivenhet. Tredje världskriget har börjat, skrev Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys i Lund, i Sydsvenskan i veckan:

– Som mediekonsumenter sköljs vi dagligen över av en ström av sinsemellan osammanhängande nyheter om olika konflikter från olika områden. Men man ser ingen helhet i det. Att tänka på det som tredje världskriget är ett sätt att se att det faktiskt finns en struktur i det, en pågående destruktiv process som ingen stormakt har kontroll över.

På torsdagen ställde P1-morgon frågan om ett tredje världskrig börjat till Per Wirtén, författare och journalist och Isak Svensson professor och fredsforskare vid Uppsala. Wirtén menade att det var så, konflikterna berör så många över stora landytor, stormakterna är inblandade. Svensson var skeptisk och menade att termen innebär att vi accepterar jihadisternas retorik, att konflikterna är lokala men dras in i globala sammanhang på ett sätt där ”vi” ställs mot ”dom”. Läs artikel

Förra försvarsministern, SFP:s ordförande Carl Haglund utdömer professor emeritus Antero Jyränkis kritik av beslutsprocessen då Finland i fjol tecknade under ett värdlandsprotokoll med Nato.

– Professor Jyränki försöker uppenbarligen ge vid handen att det samarbetsprotokoll som Finland tecknade under med Nato, skulle vara något slags carte blanche för Natotrupper att komma till Finland och agera militärt. Professorn tycks inte känna till att samarbetsprotokollet förutsätter att Finland först måste be om stöd, säger Carl Haglund som var försvarsminister då försvarsmaktens kommendör, Jarmo Lindberg tecknade under protokollet med Nato för Finlands räkning. Läs artikel

Under kalla kriget förde Sverige en självvald neutralitetspolitik – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Dess bärande element var militär alliansfrihet och denna politik fördes med konsekvens fram till 1991/1992. Om vi hotades av krigsangrepp i vårt närområde skulle vi förklara oss neutrala. Misslyckades detta och vi utsattes för en regelrätt invasion, upphörde neutraliteten per definition och då skulle vi begära hjälp från västmaktshåll. Denna svenska säkerhetspolitik var tydlig under kalla kriget och väl förstådd i utlandet.

Efter det kalla krigets slut har den traditionella neutralitets- och säkerhetspolitiken övergetts. Vi famlar med nya definitioner. Några är direkt dåliga, som den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen: att vi förväntar oss utländsk hjälp eftersom vi har så små resurser, men trots det ska erbjuda andra länder militär hjälp. Omvärlden är inte särskilt imponerad.Läs artikel

Det var en tid då nationalismen inte fanns. Den fanns inte därför att nationer ännu inte var utbildade. Nationsbegreppet infördes uppifrån. Vid de medeltida universiteten inrättades studentnationer. Kejsaren kallades romersk av tysk nation, eftersom den församling som valde honom bestod av sju tyska kurfurstar – fler var de ej till en början. I de tidigmoderna staterna var adelsnationen den politiskt bestämmande faktorn – sedan denna klass hade slutat bekriga sig själv genom blodiga fejder, ständigt återkommande. Läs artikel