Månad: januari 2016

Iranavtalet är en överenskommelse mellan Iran å ena sidan och USA, Ryssland, Kina, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och EU å andra sidan. Hur kom det till stånd? Vad får det för implikationer? Och kan det verkligen – som New York Times nyligen påstod – ”göra världen till en säkrare plats”? Dessa frågor diskuterades nyligen vid ett seminarium på Stockholms universitet, där en av talarna var Said Mahmoudi, professor i folkrätt och före detta iransk diplomat med goda kontakter i sitt forna hemland.

Seminariet lyckades tajma nyheten att Iran uppfyllt sina åtaganden enligt avtalet. Landets relationer med omvärlden kan därför komma att så småningom normaliseras – efter flera decennier som pariastat. Iran kommer bland annat kunna lösa ut drygt 100 miljarder dollar i frysta tillgångar – 30 miljarder i en första veva – och få tillgång till finansiella verktyg.

Successivt kommer samtliga nukleär-relaterade sanktioner försvinna. Men alla är inte glada – såväl Israel (Irans ärkefiende) som Saudiarabien (Irans ärkerival) är fientligt inställda mot avtalet, liksom tongivande krafter bland republikanerna i USA. Läs artikel

Den nordiska gemenskapen har en lång historia, men vi glömmer ofta att den inte alltid har präglats av fred och vänskap, utan också av våldsamma konflikter och blodiga krig. Det finns ingen anledning att förringa eller förbigå dem.

Vi drar alla nytta av att öppet möta de mindre behagliga episoderna i vår historia. Också för att visa att de inte utgör några hinder för Nordens äkta och resultatbringande samverkan och samförstånd i Norden i dag.

När Finland vann sin självständighet 1917 var det ingalunda klart att vi ville orientera oss mot det nordiska samarbetet. Ryssland ansågs utgöra ett ständigt hot och den vita sidan hade efter inbördeskriget sökt Tysklands skydd och de facto gjort oss till vasaller till det sydliga kejsarriket med en tysk prins som kung, som dock inte hann bestiga tronen före det tyska imperiets sammanbrott.

För en kort period sökte vi Storbritanniens skydd som följdes av en satsning på randstatspolitik. Efter att dessa alternativ hade prövats och förkastats blev det dags att definiera Finlands politik som neutralitetspolitik. Det ledde inte omedelbart till en nordisk orientering. Finlands relationer till Sverige belastades ännu av Ålandsfrågan, och språkstriden i landet påverkade också relationerna till de övriga nordiska länderna. De högerradikala studenterna gjorde dessutom anspråk på Finnmark, vilket oroade norrmännen. Läs artikel

Ryssland är en viktig granne för Finland och det är Finlands konsekventa linje att bygga upp samarbetet med Ryssland. Det gynnar båda parter, betonade utrikesminister Timo Soini i sitt tal i under en utrikespolitisk kväll på Suomalainen klubi (Finska klubben) den 20 januari 2016.

Följande debattartikel publicerades i finska Hufvudstadsbladet under måndagen, men kan tyvärr bara läsas av tidningens prenumeranter. Därför publicerar SD-Kuriren den i sin helhet.

Sverigedemokraterna har under en lång tid tagit hänsyn till och påpekat de uppenbara indikationerna avseende det försämrade omvärldsläget. Under föregående mandatperiod var vi det enda partiet som prioriterade en upprustning av vår försvarsförmåga. Detta uppmärksammade även dåvarande statsminister, som i en partiledardebatt den 16 januari 2013 sade: ”Det kanske förvånar att det inte finns några stora anslagsökningsförslag från något annat parti än Sverigedemokraterna.” Inte förrän krisen i Ukraina var ett faktum och Rysslands provokativa kränkningar av vårt territorium vaknade andra partier och började tala om vikten av försvarsförmåga.

Sverigedemokraterna kommer även fortsättningsvis bedriva en välbalanserad och framsynt försvars- och säkerhetspolitik, vilket bland annat innefattar en kommande motion avseende en försvarsallians med Finland. Läs artikel

Sedan DN/Ipsos redovisade sin opinionsundersökning om försvaret, i vilken 72 % av de tillfrågade var för ett återinförande av värnplikten, har debatten om värnplikt rasat stark på sociala medier. Av den anledningen väljer jag nu att göra ett återbesök i värnpliktsfrågan som jag genom åren debatterat livligt här på bloggen (totalt 60 inlägg)

Värnplikten lades vilande i fredstid efter ett beslut av Riksdagen sommaren 2010, där det bestämdes att Försvarsmaktens framtida personalförsörjning samtidigt skulle utgöras av anställda soldater – och att värnplikten skulle omfatta bägge könen om den återupptogs.

Det övergripande syftet med reformen var att kunna skicka hela försvarsmaktsorganisationen på internationella insatser även i fredstid, eftersom lagen inte medgav att värnpliktiga användes för detta i fredstid. Något problem att rekrytera frivilliga till internationella insatser hade dock Försvarsmakten aldrig med det gamla systemet. Läs blogginlägget

Sverige bör undvika ett Natomedlemskap. Sverige måste förlita sig på sig själv för försvar av enbart det egna landet. Söndag 17/1 hade Aftonbladet på kulturplats en artikel med kritik mot Nato, av kulturchefen Åsa Linderborg. Jag tyckte det var en bra och befogad kritik. Detta med tanke på att nio av tio ledarsidor är för svensk Natoanslutning och att Sälenkonferensen Folk och Försvar tenderar att urarta i inbördes Natobeundran hos deltagarna.

Linderborg hade stuckit ut hakan, rört om i myrstacken och getingboet, för Natopropagandisterna gick i spinn. Linderborgs text granskades i detalj. Det mesta hon skrivit sades vara felaktigt. Att vänsterprofilerade Linderborgs Natokunskaper var begränsade, felaktiga eller förvillande i Putinryska desinformationsledband stod på och mellan kritikernas rader.Att vara emot svensk Natoanslutning utmålades i samma anda som något suspekt som marginella, orealistiska och i ämnet oinsatta vänsterpersoner ägnade sig åt, trots att de flesta svenskar är emot Natomedlemskap.

Jag är emot Natoanslutning. Åsikten är grundad på kunskap och avvägningar. Man kan ange en rad argument. Läs ledaren

Läget i världen – finns det någon ljusglimt? På måndag inleder fredsforskaren Peter Wallensteen föreläsningsserien Freden i vår tid, som kommer att anordnas i Falun-Borlänge under våren.
Mötesserien anordnas av Falu FN-förening och kommer att bestå av föredrag och samtal med några av Sveriges främsta experter på området. Utöver Peter Wallensteen kommer Dalarna att få besök av mångårige rysslandsambassadören Sven Hirdman, före detta teaterchefen Stina Oscarsson, författaren Anders Björnsson samt biskop emeritus Tomas Söderberg.
– Idén till mötesserien började i en studiecirkel där vi studerade FN-stadgan från 1945. Förbudet mot angreppskrig är något av det viktigaste som finns, och det har ju varit ett antal sådana sedan dess, säger Helge Sonntag, ordförande i FN-föreningen. Läs artikel

En andra förhoppning gäller klarhet om att den svenska statsskutan genom en fortsatt alliansfri kurs vidhåller ambitionen att bevara Östersjön som ett lågspänningsområde och att bidra till förbindelser grundade på avspänning i stället för avskräckning mellan Ryssland och Västvärlden. En sådan utveckling kräver att Tyskland, Frankrike och EU – inklusive Sverige – fortsätter att med både sanktionstryck och diplomati verka för uppgörelser som gör det möjligt för Ukraina att utvecklas som en självständig demokratisk stat som samverkar med både Ryssland och EU. Det kräver säkert också att Ukraina – liksom EU medlemmarna Sverige, Finland och Österrike – väljer att avstå från militär integra­tion med Nato. Sverige bör inte försvåra en sådan utveckling genom att bli medlem i och ännu närmare än nu samverka med Nato och därmed spä på den öst-västliga polarisering som skett.Det är inte bara sturiga socialdemokrater, ­väns­ter och vapenskeptiska idealister som vägrar instämma i den högljudda körsången för anslutning till Nato. Som jag och andra hävdar i ny­utkomna ”Sve­rige, Nato och säkerheten” skulle de försvars­politiska vinningar som förespråkarna foku­serar på väga långt mindre än de säkerhets­politiska nackdelar som skulle följa i form av ökade spänningar i Östersjöområdet och av bidrag till polari­sering i stället för avspänning mellan Ryssland och väst. Läs artikel