Ubåtsfrågan har länge utgjort en belastning för den svenska säkerhetspolitiken. Mest besvärande är att den svenska marina beredskapen synbarligen inte har haft till syfte att värna gränsförsvaret och fånga kränkande undervattensfarkoster som uppdagats. Enstaka sjunkbomber har skjutits men långt ifrån i den omfattning som hade krävts för att sänka en främmande ubåt i svenska farvatten eller för att tvinga upp den till ytan.
Tvärtom talar mycket – eller säg gärna alltför mycket – för att personer högst upp i den marina beslutskedjan, och i strid mot gällande förordningar, genom eldförbud under kritiska skeden i ubåtsjakten aktivt har förhindrat en sådan utgång. Lars-Gunnar Liljestrand har belyst saken i sitt bidrag till antologin Försvaret främst (2015), och han har med all rätt understrukit att detta – och inte eventuell nationalitetsbestämning – måste vara kärnfrågan i en politisk bedömning av den svenska ubåtshistoriken.