Axel Odelberg är en skribent som man gärna lyssnar till men som man numera får läsa alltför litet av. Hans bok om Sven Hedin var en rejäl och gedigen forskningsinsats. Det betyder inte att hans tolkningar är invändningsfria. Att de inte är det betyder att de stimulerar tankeverksamheten. Så är det också med hans artikel om det eviga ryska hotet som vi härmed länkar till.
Ryssland är den ena konstanten i försvarspolitiken, menar Odelberg, i vart fall sedan Stora nordiska kriget. Ja, så var det under 1700-talet, då Sverige två gånger startade ett nytt krig mot Ryssland (1741–43 respektive 1788–90) men en gång råkade hamna på samma sida som Ryssland (under europeiska sjuårskriget, 1756–63). Men efter förlusten av den finska riksdelen (1808–09) var ryssen ingen motståndare ur den svenska statsledningens synvinkel: det var den nationalliberala vänstern som hade Rysslandsfobier och i mitten av seklet på fullt allvar befarade att Sverige skulle styckas på mitten, genom ett koordinerat angrepp från Danmark och Ryssland!