Den norska utvärderingen av den militära och civila insatsen i Afghanistan, En god alliert – Norge i Afghanistan 2001–2014, presenterades den 6 juni i år. Den är gjord av en oavhängig kommission på uppdrag av den norska regeringen.
Här skiljer sig Norges regering från Sveriges. Svenska regeringen tillsatte, mot det uttalade kravet från en bred opinion, en traditionell departementsutredning. Enmansutredaren var en tidigare ledamot av och vice ordförande i riksdagens försvarsutskott, och hon hade själv varit med om att fatta besluten om Sveriges deltagande i kriget. Här föreligger en jävssituation
Av de 10 ledamöterna i den norska utredningen fanns flera från forskarvärlden, fyra professorer och två andra forskare. Kommissionen leddes av den tidigare ambassadören Bjørn Tore Godal.
Kommissionen skriver att den sökt att så långt möjligt utreda vilka beslutprocesser som låg till grund för insatsen, vilka viktiga vägval som gjordes och förklara dessa. Särskilt viktigt har varit att se vilket reellt handlingsutrymme som fanns. Mer än 330 personer – norska politiker och afghanska, militärer, veteraner samt ämbetsmän, norska, amerikanska och från Nato – har intervjuats. Utredningen har fått tillgång till vissa sekretessbelagda dokument men inte alla, vilket utredningen ser som ett problem, dock inte så att detta kommit att inverka på de huvudsakliga analyserna och slutsatserna.
Kommissionen sammanfattar med de inledande bistra orden:
”Etter mange års internasjonal innsats er situasjonen i Afghanistan nedslående. Militante islamistgrupper har fortsatt fotfeste i deler av landet, og Taliban står sterkere enn noen gang siden 2001. Krigshandlinger undergraver grunnlaget for økonomisk og sosial utvikling, truer oppnådde resultater og svekker mulighetene for å bygge en stabil, fungerende statsmakt på demokratisk grunnlag.”
Kommissionen konstaterar helt nyktert att Norge inte har förändrat något genom sin insats:
”I det store bildet har Norge ikke utgjort en betydelig forskjell.”