”Vatten är ett farligt gift, vilket omger Visby stift”, skaldade en gång Falstaff fakir, en skämtare från Lund. Och han hade naturligtvis rätt. På den grunda Östersjön kan det gå höga vågor, och genom århundradena har det på detta innanhav förekommit verksamhet av kapare, pirater, sjörövare och även spritsmugglare som har haft gift med sig i lasten. Och även här har ordet last en dubbel betydelse – inte minst i motboksårens Sverige och förbudstidens Finland. Handel måste inte alltid vara en fridsam eller helt ofarlig syssla.
Det vet fiskaren och sjömannen, men det vet också bonden som seglade med sina varor från den ena stranden till den andra. Fridsam var inte heller flyktingtrafiken, exempelvis i andra världskrigets slutskede. Många av den tidens båtflyktingar omkom på öppet hav, undan den segerrika sovjetarmén. Det var både civila och soldater som anlände den vägen – många tog i land på Gotland, för att sedan hamna på det svenska fastlandet. En del internerades i läger och blev utvisade, de som hade kommit hit i uniform – och det var inte bara balter utan även andra som hade slagits i den tyska armén på det här krigsavsnittet. Min farbror gjorde sin beredskap på Gotland och i ett interneringsläger i Havdhem blev han bekant med en ung man från Bessarabien, dagens Moldavien, Theodor Baban, som skrev brev till honom på hjälplig tyska, som hade kämpat i ett underrättelseförband för tyskarna på östfronten och som sedan bara försvann.