september 2016 – Sida 9 – BEVARA ALLIANSFRIHETEN

Reservistförbundet vill hjälpa Sverige, vasabladet.fi

11 september, 2016 av Redaktionen

Reservistförbundets ordförande Mikko Savola, som även är riksdagsledamot för Centern, påpekar att Finland hade en viktig roll med att förbättra Estlands försvarsförmåga efter att landet återfick sin självständighet. Nu skulle man enligt honom kunna erbjuda Sverige motsvarande hjälp.

– Det tar flera år innan Sverige har en betydande krigstidsförmåga inom armén igen. På så sätt är situationen litet lik den i Estland, som fick bygga upp sitt försvar ganska långt från noll på 1990-talet, säger Savola.Läs artikel

Hotbilder kommmer och går – nationellt territorialförsvar består, Lars-Gunnar Liljestrand

11 september, 2016 av Redaktionen

Bringeus skriver om hotbilder mot Sverige och följer därmed en trend som skapats av både inhemska och utländska Nato-förespråkare. I februari i år kom en rapport från Rand , en amerikansk tankesmedja, som målar upp ett scenario där Ryssland attackerar de baltiska staterna och där Sverige obönhörligt dras med genom att Nato använder vårt luftrum för motattacker.

Bringeus har anammat Randkrigsspelet med hull och hår.

Under kalla kriget förekom också ett antal hotbilder från både öst och väst. Det var besättandet av östersjöutloppen, direkt invasion av Sverige, fullskaligt pansaranfall mot Tyskland, mm. På rysk sida varnade man för inringning från väst och utplaceringen av missiler i Västtyskland som förberedelse för kärnvapenangrepp.

Säkert finns planer i militärstaberna både i öst och väst för sådana operationer. Militärerna har till uppgift att ständigt arbeta med scenarier för olika krigsfall.

Ett alliansfritt Sverige kan dock inte basera sin säkerhetspolitik på utländska krigsscenarier och hotbilder. Hotbilder kommer och går som vi lärt oss av 200 år av fred under de mest skilda yttre omständigheter alltifrån Krimkriget till två världskrig som direkt påverkat vår omgivning.

Läs mer

Inga ledstjärnor, bara irrbloss, Anders Björnsson

11 september, 2016 av Redaktionen

När ambassadör Krister Bringéus i sin redan omskrivna utredning om svenska försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten talar om fördelarna med ett svenskt Nato-medlemskap, gör han det inte ur ett förutsättningslöst perspektiv.

Han förutsätter sålunda att händelserna i Georgien 2008 och Ukraina 2014 innebar en säkerhetspolitisk vändpunkt i Europa (på ett sätt som exempelvis de balkanska utbrytnings- och interventionskrigen på nittiotalet inte gjorde), nämligen såtillvida att de visar den ryska maktens aggressiva karaktär – en aggressivitet som dessutom antas tillta och beröra oss mera direkt än tidigare (exempelvis än under kalla kriget).

Detta känns något nymornat. Ryssland är en stormakt och beter sig traditionellt sett som en stormakt i umgänget med omvärlden. Här har egentligen ingenting nytt skett – sedan Peter den stores dagar. Ryssland är givetvis inte ensam stormakt i vår närhet och långt ifrån den ledande aktören på den internationella arenan. Landets ledning utnyttjar naturligt nog tillfällen som ges. I Georgien och Ukraina fanns det sådana tillfällen, eller förevändningar för inskridande, i form av missgynnade och missnöjda ryskspråkiga minoriteter. I Sveriges område, framförallt Baltikum, finns minoriteter som på olika vis har hanterats mindre känsligt av de styrande efter frigörelsen från dåvarande Sovjetunionen, men all rapportering tyder på att dessa ryskspråkiga befolkningsgrupper – till skillnad från minoriteterna i Georgien och Ukraina – inte skulle hälsa en rysk militär intervention med någon större entusiasm. De integreras nu i dessa staters sociala, politiska och kulturella liv, även om det måhända hade varit önskvärt att denna integration hade gått snabbare och mera smärtfritt.

Läs mer

Dödsruna över värnrätten, Lars Gyllenhaal , kommentar 2010

11 september, 2016 av Redaktionen

Vi länkar här till ett blogginlägg 2010 av Lars Gyllenhaal som har relevans för dagens debatt om förvaret.

Blogginlägget:

Välkommen till ett nytt Sverige – ett Sverige utan värnplikt. De främsta anledningarna till att både politiker och allmänheten en dag lär sakna denna plikt rejält är dock vare sig demokratiska, ekonomiska eller nostalgiska.

Jag är medveten om att värnplikten – eller värnrätten om man så vill – nu bara är ”vilande” och alltså inte helt har avskaffats. Men i praktiken har den det, eftersom historien visar att regeringar, särskilt moderna svenska, i regel inte förmår ta försvarshöjande beslut i tid, utan först efter det att krig redan brutit ut.

Sedan har det dröjt flera år till dess att besluten har resulterat i något påtagligt. Exempelvis stod vi under andra världskriget klara att stå emot ett angrepp, alltså med goda chanser att lyckas, först 1944 eller 1945. Samlingsregeringens undfallenhetspolitik (avstegspolitik) var en konsekvens av detta förhållande.

Dagens huvudledare i DN om värnpliktens död är närmast skadeglad. DN: ”Det är sannerligen på tiden. Värnplikten har blivit både gammalmodig och ineffektiv” och ”Nu är det äntligen slut med det”. Läs hela ledaren, printa ut/klipp ur den och spara den för framtiden för att kunna jämföra DN:s ord med hur framtiden blev.

En sak är säker om framtiden: en dag kommer ett rikstäckande svenskt försvar åter att behövas – något som ett svenskt yrkesbaserat försvar aldrig kan bli. Inte ens om det skulle bli världens bästa. Sveriges relativt sett stora yta kan helt enkelt inte värnas av så få personer. Frågan är bara när behovet kommer.

.Läs blogginlägget