Månad: oktober 2016

Vi länkar här till en artikel från brittiska The Independent som jämför de ryska och de västliga uppfattningarna av omvärlden med varandra. Författaren konkluderar att det inte är rustningar och militära handlingar i sig som leder till att ett allt skarpare säkerhetsläge har uppstått utan en avtagande tilltro i relationerna mellan de två potentiella huvudkombattanterna.

Vi som utger denna sajt anser inte att fluktuationer i det rådande säkerhetsläget ska vara bestämmande för Sveriges nationella och internationella vägval. Militär alliansfrihet och substantiell försvarsförmåga är nycklar till vårt lands oberoende, integritet och handlingsfrihet – i krig som i fred, i tider av spänning såväl som avspänning. Ändå torde man kunna göra den bedömningen att det, när misstroendet mellan parter som ser varandra som motståndare ökar, blir ännu viktigare för den lilla staten att inte ta parti och välja sida.

Det duger inte heller att, som Sveriges tillträdande ambassadör i Helsingfors, Anders Ahnlid, i ett samtal med finska tv- och radiobolaget Yle nyligen förklara att ”ett medlemskap [i Nato] är inte aktuellt just nu”. När var det någonsin aktuellt? Och under vilka omständigheter kan det bli aktuellt? Sådana spekulationer borde svenska diplomater inte främja. Misstankar om att den svenska stats- och utrikesledningen har en dold dagordning i medlemskapsfrågan tjänar inte landets intressen i det givna läget.

Med Sovjetunionens kollaps ansågs det kalla kriget som överstökat. USA och Nato med sina krigsinstrument var herre på täppan.

För Sveriges del var det gamla rysshotet för tillfället eliminerat, och det något tilltufsade invasionsförsvaret ansågs kunna nedmonteras och ersättas av ett ”omprioriterat” och mer tidsenligt insatsförsvar, närmast avsett för internationella uppgifter i fredens tjänst. Omvandlingen motiverades med nonsensdeviser som att ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan”.

Dödsstöten levererades slutligen av de 17 generaler, som i en artikel i Dagens Nyheter 2004 yrkade på övergång till yrkesförsvar – ett förslag som år 2009 biträddes av en splittrad riksdag.

Läs mer

Den 27 oktober överlämnade regeringen en proposition till riksdagen om fortsatt svensk väpnad styrka i Irak. Styrkan förslås blir utökad från 35 till 70 man. Styrkan ingår i den USA-ledda koalitionen mot Isil/Daesh. Beslutet skall gälla till utgången av år 2017.

Den nuvarande svenska styrkan deltar i norra Irak, i de av kurder kontrollerade områdena: den autonoma regionen Kurdistan (KRG).  Regeringen skriver att styrkan har bedrivit träning för irakiska försvarsstyrkor inom områdena sjukvård, krigets lagar, strid i bebyggelse samt detektering av improviserade sprängladdningar.

Utökningen av styrkan motiveras med att Sverige skall verka inte bara i norra Irak utan i hela landet.

Den USA-ledda koalitionen består av ett 60-tal länder, däribland flera EU-medlemsstater och länder i regionen. Den militära ledningen finns i USA:s centralkommando i Tampa i Florida.

Det föreligger inget FN-mandat för att använda militärt våld i Irak. Regeringen hänvisar istället till en inbjudan från Iraks regering: ”Rätten att använda våld grundas på Iraks samtycke och på eventuella begränsningar som antingen ställts av Irak eller följer av folkrätten, inklusive de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten. Det finns inga gemensamma avtalade insatsregler för koalitionen. Det svenska styrkebidraget står därför under svensk ledning och kontroll.”

Kriget mot Isil i Irak har många deltagare med skilda intressen både på kort och på lång sikt. Sverige stöder nu en part, de kurdiska peshmergastyrkorna, i KRG. Huruvida de styrkorna kan sägas vara nationella Irakstyrkor är högst osäkert. Regeringen tycks medge detta: ”Splittringen mellan KRG och centralregeringen i Bagdad är påtaglig och bottnar framförallt i oenighet kring de omtvistade områdena, allokering av den federala budgeten samt fördelning av oljeresurserna.”

Läs mer

Den 27 oktober lämnade regeringen en proposition till riksdagen om svensk trupp i Afghanistan.

Sverige föreslås fortsatt delta med en väpnad styrka på 50 personer i den Nato-ledda styrkan Resolute Support Mission (RSM) till och med den 31 december 2017. Uppdraget är icke-stridande och gäller utbildning, rådgivning och stöd till den afghanska armén.

Regeringen hänvisar till en inbjudan till Nato och partnerländer (som Sverige) från regeringen i Kabul. Med detta som grund menar regeringen att det finns folkrättsligt stöd för insatsen. Något mandat från FN:s säkerhetsråd finns inte.

Inbjudan till intervention för att stödja en regim i ett inbördeskrig saknar stöd i folkrätten. Afghanistan är ett delat land där centralmakten i Kabul inte har kontroll över hela territoriet. Vissa uppgifter säger att talibanerna kontrollerar en tredjedel och att ytterligare stora områden är omstridda där varken motståndsgrupper eller Kabulregimen har kontroll.

Natos insats skall vara icke-stridande, men både Nato-styrkor och amerikanska specialstyrkor har vid flera tillfällen varit inblandade i strider på ett sätt som knappat är förenligt med uppdraget. De gäller bland annat i Kunduz i norr och Helmand i söder.

Läs mer