Månad: januari 2017

På Sveriges Radios hemsida  återges en intervju med Liberalernas försvarspolitiska talesman Allan Widman under Folk och Försvar-konferensen i Sälen:

”Det är Ryssland som står i fokus. Och på en rak fråga om han verkligen tror att Ryssland kan tänkas invadera Sverige, svarar Allan Widman såhär:

– Ja, det finns många som funderar kring Putins uttalade ambition att återta ett politiskt inflytande över det som utgjorde gamla Sovjetunionen.

– I vårt närområde så innebär det bland annat länder som Estland, Lettland och Litauen. Skulle någonting motsvarande det som skett i Ukraina inträffa i Baltikum så befinner vi oss i en mycket, mycket farlig situation där det är svårt att se hur Sverige skulle kunna hållas utanför.

Så vi ska rusta upp för att skydda Baltikum?

– Det handlar inte bara om det. Det handlar om att om Baltikum skulle involveras i någon form av konflikt så kommer svenskt territorium att bli av avgörande betydelse för hur den konflikten upplöses.”

Detta är en minst sagt betänklig hållning. Sverige har ingen som helst skyldighet och heller ingen god anledning att uppträda som skyddsmakt gentemot de baltiska staterna. Dessa stater har sina försvarsarrangemang, och i dessa ingår inte att de ska komma Sverige till undsättning vid ett eventuellt anfall mot vårt land.

Svenskt territorium ska inte få användas vare till försvar för eller till anfall mot Baltikum. Om vi inte klargör detta, utsätter vi Sveriges land och folk för stora risker i en mörknande framtid.

Det här är ett utdrag ur ett tal, The United Nations – an Appraisal, som FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld höll i New Delhi 1956 inför Indian Council of World Affairs. I sin värdering av organisationen, kort tid efter Bandung-konferensen och mitt under det kalla krigets dagar, hade han osökt anledning att komma in på frågan om vetot i Säkerhetsrådet och de diskussioner i anslutning därtill om reformering av FN-stadgan som hade förts.

It has been especially during the discussions on the revision of the Charter that the question of the veto, the privileged voting position of the permanent members of the Security Council, has come up for discussion again and again.  Harsh words have been said about the use or abuse of the veto; sometimes there seems to me to be a tendency to underestimate the difficulties for the countries possessing the veto right to maintain their line of action in the Council in a way that is faithful to their opinions, without having recourse to the veto. However, the practical question is: Is there any reason to do away with the veto, is there any possibility even to do away with it? I think everybody is agreed that at present the veto could not be abolished, and I doubt whether it would be really desirable to abolish the veto. We must not forget that the veto, from the point of view of those countries which are not permanent members of the Security Council, is a guarantee that decisions taken by the Security Council are unanimous as among the permanent members. Some of the functions of the Security Council involve very heavy responsibilities for all Members of the United Nations, very heavy responsibilities in the military field, in the field of sanctions, police actions and so on. It should not be forgotten that for those countries whose hands would be tied by a decision of the Security Council, it does mean something that there is unanimity of the permanent members behind the decision.

So far as the practical possibility of getting rid of the veto is concerned, I should like to quote Mr. Krishna Menon who, I think, was the one who coined the phrase: “The day we can get rid of the veto there is no need to get rid of it.” This is quite true. The very day we can reach unanimity on the abolition of the veto, we have reached a state of understanding among the permanent members of the Security Council which certainly would mean that the veto would no longer be a major obstacle to action by the Security Council.

Talet i dess helhet finns återgivet i Festskrift till Östen Undén (Stockholm 1956).

…Dåvarande SvD-journalisten (numera överköpt till DN) Mikael Holmström gav 2011 ut en bok med titeln ”Den dolda alliasen”. Jag snabbläste den när den kom och nu har i dagarna lusläst den igen. Den är intressant och omfattande. För mig att det bara vissa detaljer som är nya avslöjanden. Dessutom känner jag till ett och annat som Holmström inte känt till eller avstått från att lyfta fram. Hans bok ska läsas med två nypor salt. Holmström är visserligen som journalist betraktad mycket kunnig. Men han saknar grundläggande militär kunskap och det som är beklagligt är att han inte själv inser sin begränsning. Han ger läsaren intryck av att han, genom intervjuer med ett stort antal personer, haft tillgång till i stort sett allt som finns att redovisa på området. Han gör det stora misstaget att först att först nagla fast en tes, som upprepad ofantligt många gånger, för att därefter med utförliga exempel bevis riktigheten av sin tes. Den är: Vårt land hade ett nära organiserat samarbete och planläggning med NATO, trots att vi förde en alliansfri politik, och detta hölls hemligt för den svenska allmänheten samt parlamentariker. Läs artikel

Främmande drönare har vid upprepade tillfällen dykt upp i svenskt, finskt, norskt och baltiskt luftrum under 2016.

Samtidigt rapporterar den ryska statliga sajten RT att det ryska försvaret ska få in nya toppmoderna drönare.

– Man måste försöka bilda sig en uppfattning om vad syftet är med den här typen av drönare, säger försvarsminister Peter Hultqvist, S, om drönarrapporterna…

– Saker som påverkar svensk övningsverksamhet eller svenska förhållanden måste man bringa klarhet i var de kommer från. Man måste försöka bilda sig en uppfattning om vad syftet är med den här typen av drönare, säger han. Läs artikel