Utredningen ”Sverige i Afghanistan 2002-2014”presenterades av ensamutredaren Tone Tingsgård den 2 mars först vid en pressträff på UD och senare på kvällen på ett möte på ABF i Stockholm.
Trots att utredningen håller en låg ton är resultaten av 15 års krig med svenskt deltagande under Natos ledning förödande.
På få om ens några områden har det framåt. I de flesta fall har det blivit sämre. Säkerhetsläget är det värsta sedan kriget startades 2001.
Med på pressträffen var också utrikesminister Margot Wallström som också fick frågor om kriget. Uppenbarligen är hela Afghanistaninsatsen en het potatis som ingen ansvarig politiker vill ta i.
På frågan om det var rätt att svenska Isaf-styrkan genomförde den av USA lanserade anti-terroriststrategin COIN ( Counterinsurgency) som bland annat byggde på massiv insats av så kallade targeted killings med nattliga räder i afghanska hem blev svaret undvikande och man hänvisade till att det skedde under en tidigare regering. En annan fråga var om det var värt att satsa sammanlagt 27 miljarder ( huvuddelen militärt) med 5 döda svenska soldater, många skadade och ett okänt antal afghaner dödade. Här blev svaret att hon inte kunde säga vare sig ja eller nej.
Rapporten anger sex mål för den svenska insatsen: minskad fattigdom, säkerhet och stabilitet, social och ekonomisk utveckling, demokratiskt samhälle, kvinnors ställning samt trovärdighet för och förmåga hos Sverige att som deltagare i internationella insatser.
De första fem målen uppnåddes inte alls eller bara till någon del.
Som övergripande mål sattes 2010 :
”Sveriges engagemang skall stärka Afghanistans förmåga att upprätthålla stabilitet och säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter samt erbjuda sina innevånare möjligheter att förbättra sina levnadsvillkor och en rättvis och hållbar utveckling.”
Domen över målet är bister: ”måluppfyllnaden som helhet är låg.”