Månad: mars 2017

Ett för stormakterna militärstrategiskt betydelsefullt tomrum fyller kärnvapenmakterna snabbt inför och under en väpnad konflikt, skriver Per Blomquist.

Raimo Jakola har i NWT gett oss två sakliga militära debattinlägg med betydelse för svensk strategi. Det första klargör stormakternas möjligheter att inledningsvis ingripa med moderna försvars- och anfallsrobotar med räckvidder över hela det nordiska området. Robotarna är flyttbara.

Sveriges framtida försvar måste anpassas efter dessa moderna betingelser, heter det i hans andra inlägg. Ett indirekt defensivt försvar bör organiseras, menar Jakola. Detta försvar skulle ge Sverige, Norden och därmed hela Europa en ökad säkerhet, menar jag.

Ett försvarat svenskt markterritorium, som Jakola föreslår, ger skydd åt alla Sveriges kringliggande parter. Redan detta är en styrka för hela EU. Dessutom ger ett svenskt försvar ett påtagligt skydd åt stormakten Ryssland. En överraskande slutsats? Ja, tyvärr för många, men likväl en geografisk och militär sanning. Läs  artikel

Prestationsförmågan är det främsta kriteriet när Finland ska skaffa jaktplan för att ersätta Hornetplanen.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) ser det som ”angeläget och naturligt” att resonera om ”styrkor och svagheter” med försvarssamarbeten – apropå ÖB:s syn på fördelar med försvarspakter som Nato i underlaget till regeringen som SvD avslöjade nyligen…

I det underlag som SvD rapporterade om pekar försvarsledningen – ÖB Micael Bydén och Högkvarterets chef Dennis Gyllensporre – på fördelar med ”traktatsbundna försvarsförpliktelser”, exempelvis enligt artikel 5 om kollektivt självförsvar i Natofördraget:

”Samarbeten torde i allmänhet vara mer trovärdiga om de grundar sig på traktatsbundna försvarsförpliktelser”…

– Det är därför naturligt och angeläget att det förs ett resonemang kring olika försvarspolitiska samarbeten och dess styrkor och svagheter, förklarade Hultqvist utan att utveckla saken närmare. Läs artikel

…Norge har i dag en hær og landmakt som er betydelig under det forsvarsekspert Ståle Ulriksen karakteriserer som kritisk masse. For over ti år siden slo nåværende generalløytnant (p) Robert Mood fast at den norske Hæren ikke var større enn at den kunne forsvare 1-2 bydeler i Oslo. Siden er det gått fra galt til verre.

Samtidig som den sikkerhetspolitiske situasjonen blir stadig mer usikker, bruker Norge dyrekjøpt tid til å utrede ytterligere hva slags landmakt vi skal ha i framtiden. Utredningsarbeidet er egentlig unødvendig, fordi forsvarssjefen har allerede forklart i sitt fagmilitære råd (FMR) hva slags landmakt han ønsker seg. Admiral Haakon Bruun-Hanssen la fram sitt FMR allerede 1. oktober 2015. Men noe måtte jo forsvarsminister Ine Eriksen Søreide gjøre for å kamuflere at hun i første omgang ikke fikk nok penger av sin egen regjering til å fullfinansiere langtidsplanen for Forsvaret for tidsperioden 2017-2020. Og slik nu dagan innad i Forsvaret. Läs artikel

När utgifter är tillfälliga är det rationellt att låna. Men det försämrade säkerhetspolitiska läget motiverar permanenta höjningar av försvarsanslagen. Därför bör i stället skatten höjas.

Den försämring av Sveriges säkerhetsläge som skett motiverar ett starkare försvar. En vanlig uppskattning är att försvarsutgifterna borde öka med runt en procent av BNP, alltså med 40–50 miljarder kronor per år. De flesta politiker värjer sig emellertid mot så stora utgiftsökningar…

Skatternas andel av BNP är i dag cirka 43 procent. Vid millennieskiftet var skattekvoten 49 procent, så en ökning med någon procentenhet är helt klart hanterbar. Däremot innebär varje skattehöjning en samhällsekonomisk effektivitetsförlust som bör göras så liten som möjligt…

Med de krav på mer välfärdstjänster som ställs av en åldrande befolkning är det svårt att se att ökade försvarsanslag skulle kunna finansieras genom att andra offentliga utgifter minskas. Lånefinansiering strider mot vedertagen ekonomisk logik. Då återstår inget annat än skattefinansiering. Det borde våra politiker våga säga och besluta om. Läs artikel

”;The Most Powerful Man in the World" var rubriken på Fareed Zakarias CNN-dokumentär om Vladimir Putin.

Den innehåller viktiga insikter både om Putins karriär och om rysk nationalism som gör honom så otroligt poulär i hemlandet.

är ju Putin outtalde slagord.

Men det finns flera anledningar att sätta frågetecken i marginalen.

Att Putin skulle vara världens mäktigaste man är ju bara struntprat – sådant brukar inte Zakaria ägna sig åt men här är syftet att skrämma upp den amerikanska TV-publiken. Läs ledaren

If denizens of Washington wonder at the appeal of Donald Trump’s America First rhetoric, they need look no further than the concerted effort to bring Montenegro into NATO. A Senate vote is scheduled for this afternoon.

When the transatlantic alliance was formed, it had a serious purpose: prevent Joseph Stalin’s Soviet Union from dominating Western as well as Eastern Europe. No longer…

At best, expanding to include Montenegro, the country most famous in America as the setting for the Bond movie Casino Royale, will pass largely unnoticed. Washington will waste additional aid money, though this time sent to improve a new member’s forces rather than to rebuild a former adversary. And U.S. policymakers will prove yet again that they are more interested in preening for an international audience than safeguarding Americans’ interests. That’s not much of a case for expansion…

However, the negatives are likely to be far greater. Including Montenegro in NATO is a bad idea for several reasons.

Podgorica is of no military value. The postage-stamp country spent $69 million on the military last year, a rounding error for the Pentagon’s profligate budget. With fewer citizens than in a single congressional district, Montenegro has 1,950 men under arms. The army, backed by eight—count ’em, eight!—armored personnel carriers, has 875 men in uniform. The navy deploys 350 sailors and half a dozen boats. The air force of 225 men has a few nonfunctioning training aircraft and a baker’s dozen helicopters…

However, other prospective members, such as Bosnia, Kosovo, Macedonia/FYROM and Serbia, are equally useless from a security standpoint. And the first three raise even greater political problems than the Grand Fenwick lookalike.

Even worse would be to induct Georgia and Ukraine. Both would be security black holes—almost all risk and no gain. Although they are more substantial nations than Montenegro, Tbilisi’s military remains small, and its involvement in America’s misguided wars in Afghanistan and Iraq do not justify a security guarantee against Russia. Ukraine has a larger military, but an even bigger problem: an ongoing conflict with a nuclear-armed power. Läs artikel

Republikens president Sauli Niinistö reser den 30 mars 2017 till Archangelsk för att delta i ett internationellt arktiskt forum. På forumet deltar president Niinistö i en paneldiskussion med rubriken People and the Arctic. De övriga deltagarna i panelen är Rysslands president Vladimir Putin och Islands president Guðni Thorlacius Jóhannesson. President Niinistö har dessutom ett bilateralt möte med den ryske presidenten Vladimir Putin.

Forumet The Arctic: Territory of Dialogue arrangeras nu för fjärde gången. Dess mål är att främja det internationella samarbetet och att säkerställa en hållbar utveckling i det arktiska området.

Senast hölls det av Ryssland arrangerade arktiska forumet år 2013 i Salechard. President Niinistö deltog i evenemanget även då. Läs pressmeddelande

På 60-årsdagen av det europeiska samarbetes grundande träffades EU-ledarna i Rom. Det var ett tillfälle att reflektera över historien och uppmärksamma EU:s många framgångar men framför allt att se framåt. EU-ledarna antog en förklaring om en gemensam vision för EU-samarbetet de kommande åren…

Ett starkare Europa på den globala arenan: en union som vidareutvecklar befintliga partnerskap och bygger nya, och som främjar stabilitet och välstånd i sitt omedelbara grannskap österut och söderut men även i Mellanöstern och hela Afrika och i världen i stort; en union som är beredd att ta större ansvar och bidra till att skapa en mer konkurrenskraftig och integrerad försvarsindustri; en union som är fast besluten att stärka sin gemensamma säkerhet och sitt gemensamma försvar – även i samarbete med och som komplement till Nordatlantiska fördragsorganisationen – med beaktande av nationella förhållanden och rättsliga åtaganden; en union som är engagerad i Förenta nationerna och står för ett regelbaserat multilateralt system, är stolt över sina värden och skyddar sin befolkning samt främjar fri och rättvis handel och en positiv global klimatpolitik. Läs dokumentet

Folklig oro har ofta satt avtryck i den förda politiken. Rädsla kan ­vara en nyttig drivkraft, men som den svenska rysskräckens 300-åriga historia visar kan alarmismen också bli närmast farlig.

Rädsla är en viktig kraft i det mänskliga livet. För de enskilda människorna. Men också för stater. Rädsla är den förmodligen viktigaste grunden för en försvarsmakt och också för ett rättssamhälle. Vi behöver rättssamhället för att skydda oss mot kriminalitet och vålds­ideologier. Rädsla kan alltså ge positiva resultat.

Men rädslan kan också bli för stor, och den kan vara riktad åt fel håll. Här som så ofta kan man hämta lärdom från historien. En långvarig svensk officiell fruktan har varit – och är fortfarande – rysskräcken. Den uppstod åren 1719–21, då ryska trupper härjade på den svenska Östersjökusten. Då och dessförinnan, vid Poltava 1709, avlöstes en ring­aktning för Ryssland och ryssar av en skräck. Slaget vid Narva 1700 hade förstärkt det svenska föraktet för Ryssland och dess krigsmakt. Sedan hade Karl XII:s krigståg i riktning mot Moskva syftat till att förgöra den stat som tsar Peter höll på att bygga. De ryska härjningarna efter Karl XII:s död syftade till att pressa fram en svensk fredsvilja. Läs artikel