Månad: november 2018

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att avslå förslaget om ett svenskt deltagande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission (RSM) och tillkännager detta för regeringen.[…]

Även om Försvarsmakten utfört en föredömlig insats måste emellertid en bortre gräns sättas för det svenska engagemanget i Afghanistan. Sverige har deltagit i militära insatser i Afghanistan sedan 2002 och Sverigedemokraterna menar att det nu är dags för Sverige att avsluta sitt militära engagemang i landet och överlåta ansvaret till andra aktörer. Läs motionen

Current US policy has the clear goal of regime change. Europe must stand firm. […]

Tellingly, the administration has shifted its rhetorical justification to a laundry list of more general foreign policy demands which it knows Tehran will not and cannot agree to, however desirable some of those measures might be. Its stated aim of a better treaty does not deserve to be taken seriously. Lord Lamont, the UK’s trade envoy to Iran, says bluntly that the sanctions are aimed at regime change, whatever the US denials. Läs artikel

Turkish president rejects reimposition of economic sanctions against Iran, saying they are wrong and unfair.

Turkish President Recep Tayyip Erdogan has slammed the new US economic sanctions on Iran, saying that Turkey will not abide as they are aimed at unbalancing the world.

”US sanctions on Iran are wrong. For us, they are steps aimed at unbalancing the world; we don’t want to live in an imperialist world,” Erdogan told reporters on Tuesday after addressing ruling party MPs at the parliament in the capital, Ankara. Läs artikel

[…] Under Trident Juncture (TRJE) utsätts Norge för ett angrepp och Nato kommer till undsättning. Även Sverige deltar genom svenska solidaritetsförklaringen, som bland annat säger att vi ska kunna ”ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt” om ett EU-land eller nordiskt land drabbas av en katastrof eller ett angrepp.[…]

Regeringen har beslutat att Sverige, från 2019, ska ställa de två korvetterna i beredskap för två snabbinsatstyrkor, en inom Nato Response Force (NRF) och en inom ett brittisklett initiativ, Joint Expeditionary Force (JEF). Syftet med JEF är att bidra till säkerhet i vår del av Europa och samtidigt medverka till fred och stabilitet genom internationell krishantering i insatser ledda av till exempel FN, EU och Nato. Beslut om svenskt deltagande i en insats med förband eller förmågor fattas av regeringen. Läs pressmeddelande

[…] Det är det här det är fråga om i Finlands aktiva stabilitetspolitik som berör var och en av de fyra pelarna i vår säkerhet. Vårt nationella försvar, vårt samarbetsnätverk i väst, våra relationer till Ryssland och den internationella regelbaserade ordningen – var och en av de fyra pelarna måste vi ha omsorg om.

Varje enskild pelare skulle i sig vara värd en egen argumentering. Vårt eget försvar som grundar sig på värnplikt utvecklas hela tiden. Vår försvarsmakt har redan nu god beredskap och medborgarnas försvarsvilja är den högsta i Europa. De förestående stora upphandlingarna stärker vår försvarskapacitet ytterligare. Detta har två viktiga effekter på vår säkerhet: samtidigt som vi upprätthåller en hög tröskel mot eventuella inkräktare blir vi en allt viktigare partner.

I vår relation till Ryssland håller vi strängt fast vid den gemensamma europeiska linjen om sanktioner, en linje vi själva har varit med och beslutat om. Samtidigt är det viktigt för oss att föra en tydlig och smidig dialog med Ryssland i frågor som gäller såväl vårt grannförhållande som internationell säkerhet. Denna dialog har fungerat väl.

Vi arbetar kontinuerligt för en regelbaserad ordning dels på etablerade internationella forum, dels genom att erbjuda våra goda tjänster och innovativa lösningar för att främja en dialog. Mänsklighetens stora ödesfrågor kräver globala svar. Utan dem rubbas vår säkerhet. Som exempel kan vi ta klimatförändringen. Att värna om vår planet är också ett slag av försvar.[…]

Finlands och Sveriges täta partnerskap med Nato är för oss en värdefull del av vårt internationella samarbete. Detta inbegriper såväl politisk dialog som deltagande i gemensamma övningar. I fråga om övningsverksamhet tycks det största allmänna intresset väckas av fysiska övningar, såsom Trident Juncture som för närvarande pågår i Norge. Det är också nyttigt att våra trupper deltar i dem för att utveckla sina praktiska färdigheter och kompatibiliteten. På samma gång övar vi oss att lämna och ta emot internationellt bistånd i enlighet med vår nya lagstiftning. Men jag poängterar att det är uttryckligen fråga om en fältövning för att träna den militära kapaciteten, och att man av detta inte ska dra några säkerhetspolitiska slutsatser.

[…]Trots vårt täta partnerskap finns det dock gränser, för båda parter. Vi är inte medlemmar i Nato. Vi agerar vid övningarna precis såsom vi skulle handla i verkligheten. Vi deltar alltså inte i beslutsfattandet enligt artikel 5 i Natos stadga eller genomförandet av det. I enlighet med riksdagens ståndpunkt bevakar vi vårt eget territorium och vi låter inte andra använda det för fientliga ändamål mot tredje parter. Hit får ingen komma utan att vara bjuden. Läs talet

Som bekant består Nordkalotten av de delar av Norge, Sverige, Finland och Ryska Kolahalvön som ligger invid eller norr om polcirkeln. Denna artikel har ambitionen att belysa varför dessa delar av Sverige och övriga Nordkalotten är av stor och ökande betydelse för den kamp om inflytande, världsordning och naturresurser som pågår mellan Ryssland, Kina och USA. […]

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att markterritorium endast kan behärskas genom permanent närvaro av marktrupp. Marktrupp är det sista man politiskt agerar med, därför är det också en tydlig signal om vilja. Ett nytt regemente på Gotland är därför en stark signal om vilja likväl som genomförd etablering av Natoländers stridsgrupper i Estland, Lettland, Litauen och Polen. USA är åter med marktrupp i Europa, endast några år efter de lämnat. Flyg och fjärrstridsmedel kan störa och försvåra, men kan inte utgöra den närvaro som krävs för att förhindra en motståndare att nyttja terrängen. Sverige har således ett stort behov av välutbildade markförband med förmåga att verka i arktisk miljö. Finska vinterkriget 1939 och striderna i Narvik 1940 påvisar tydligt vikten av soldater som är utbildade för vinterkrigets speciella utmaningar och att dess materiel är anpassad för klimatet.

Ett återtagande av Svensk förmåga i norr är fortfarande möjligt, kompetensen finns, dock saknas volymerna. Utbildning av personal är i sammanhanget en relativt snabb parameter, dock är processen att finansiera och anskaffa materielsystem som är anpassade för arktiskt klimat betydligt mer långsam och trögrörlig. Sammantaget finns i området norska, amerikanska, svenska och finska markförband som skulle kunna utgöra ryggraden i en nordisk division, dock är vägen lång innan ledning, samträning och interoperabilitet kan nå en sådan nivå att vinsterna överväger friktionerna och den fulla potentialen i ett divisionsförband kan nås. Läs artikel

Gunnar Hökmark gör på UNT Debatt den 7 januari en bakvänd analys av Sveriges säkerhetspolitiska situation när han påstår att en svensk ratificering av FN-deklarationen om kärnvapenförbud skulle vara liktydigt med att ”hota den svenska säkerheten”.

Hökmark anser att Natos avskräckningsförmåga undermineras av FN-deklarationen. Eftersom deklarationen riktar sig till alla kärnvapenmakter utan undantag är det svårt att hävda att just Nato är drabbat. Deklarationen är avsedd att pressa kärnvapenmakterna att i första hand minska och till slut eliminera alla kärnvapen. Att detta kommer att ske genom förhandlingar mellan kärnvapenmakterna är ett rimligt antagande; på detta sätt har alla de vapenreduktioner som tidigare uppnåtts kommit till. Men utan press på dessa makter kommer knappast något att ske. Natos inställning, att så länge länder man ogillar har kärnvapen har Nato också rätt att ha sådana, är i dag ett nästan oöverkomligt hinder mot en minskning och i än högre grad mot ett avskaffande av dessa vapen. […]

Hökmark nonchalerar det hot som kärnvapnen innebär mot vårt land och alla andra länder. Detta hot är verkligt redan i dag, trots eller på grund av det samarbete som vi har med Nato. Om Sverige i en krissituation aktiverar värdlandsavtalet med Nato ökar risken betydligt för att kärnvapen kommer att användas mot vårt land. Läs artikel

Maria Nilsson (L) skriver att Sverige deltar i kriget i Afghanistan för att bygga upp landet och ge flickor möjlighet att gå i skolan. Hon återger därmed den officiella retoriken kring hela vårt deltagande i det nu 17 år långa kriget. Under alla år har svenska regeringar talat om nödvändigheten att delta med militär för att civilt bistånd skall fungera. Den här tesen om civil-militär samverkan saknar grund.

Svenska Afghanistankommittén som bedrivit en framgångsrik biståndsverksamhet med sjukhus och flickskolor sedan mer än 25 år tillbakavisar föreställningen att deras verksamhet skulle bero på närvaron av utländsk militär i landet. Tvärtom hävdar man att en förutsättning för biståndsverksamheten är att man inte på något sätt får förknippas med de USA-ledda trupperna. Då raseras förtroendet hos befolkningen.

Geografi er skjebne. Og militærøvelsen Trident Juncture er geografisk følsom, og oppleves av Russland som mer skjebnetung enn den burde være. […]  Og hvis slike russiske reaksjoner var forventet, er det da ikke noe overdimensjonert med Nato-øvelsen som samler 50 000 soldater til den største militærøvelsen etter Den kalde krigens slutt? De russiske reaksjonene på øvelsen er fullt lovlige. Men de oser av trass og rettferdig harme. Som tidligere flaggkommandør Jacob Børresen sier til Aftenposten:

– Det er ingen som helst tvil om at disse russiske militære operasjonene i Norskehavet er et direkte svar fra Russland på Nato-øvelsen Trident Juncture. Russerne føler seg truet og omringet, og under press fra Nato, sier Børresen. […]

Vi er ennå ikke i noen opprustningsspiral, men vi er så avgjort inne i en spiral. En spiral med stadig økt konfrontasjon, noe både militærøvelsen og de russiske reaksjonene er et uttrykk for. Läs artikel

NATO-sjef Jens Stoltenberg og statsminister Erna Solberg burde rødme av skam der de fra NATOs VIP-tribune forleden på Byneset i Trondheim bivånet verdens mest vellykkede forsvarsallianse vise militær slagkraft gjennom en spesiell «demo-oppvisning» for all verden. De er begge to hovedansvarlige for at NATO-øvelsen Trident Juncture brutalt minner oss om det som alle nå ser, at NATOs nordgrense for å forsvare Norge går ved fylkesgrensen Trøndelag-Nordland. Stoltenberg var statsminister da raseringen av forsvaret i Nord-Norge ble innledet, og Solberg har Nedleggelsen av flybasene i Bodø , på Andøya, av marinestasjonen Olavsvern og den minimale satsningen på et troverdig landforsvar i nord er bakgrunnen for det vi nå ser utspille seg i Trøndelag. Flyttingen av de tradisjonelle NATO-øvelser  fra Sør-Troms/Nordre Nordland til Midt-Norge er en konsekvens av nedbyggingen i nord. jobben. […]

Det er en skjebnens ironi at nåværende generalsekretær Jens Stoltenberg i NATO i nesten ultimatums form nå krever at Norge snarest mulig må øke forsvarsbudsjettene til to prosent av Brutto Nasjonal Produkt (BNP) – og at vi omgående må bestille tankfly (2-3 milliarder NOK pr. stk) for at F-35-flyene på Ørlandet skal være noe mer enn kun til flystevner for NATO-topper i Midt-Norge. Men en konflikt vinnes aldri i luften. Du må være sterk på bakken også.[…]

Det store spørsmål er om vi kan leve med en slik utfordring eller om vi har politiske ledere som evner å gjenreise det de selvsamme politikere (Høyre og AP) har rasert av forsvar slik at Nord-Norge nå i praksis ligger utenfor NATOs evne til å komme til unnsetning. Trident Juncture i Midt-Norge viser for en hel verden at Nord-Norge pr. i dag er å regne som et sikkerhetspolitisk vakuum. Läs artikel