Försvarsminister Peter Hultqvist svarade 26 juni på en skriftlig fråga från riksdagsman Hans Wallmark (M) om regeringens hållning till EII. I sitt svar förklarade försvarsministern: ”Regeringen ser EII som ett viktigt initiativ med potential att stärka det europeiska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet som helhet, tillsammans med andra samarbetsformat.” Han nämnde också att regeringen för en dialog med Frankrike om deltagande.
I ett svar på en upprepad fråga från Wallmark skrev försvarsministern den 5 augusti att regeringen bedömer
”att EII är ett viktigt initiativ med potential att stärka det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet i Europa som helhet, tillsammans med andra samarbetsformat. Inför gemensamt beslut av deltagarländerna om en eventuell utvidgning av deltagarkretsen i EII, som tidigast kan fattas i september i år, för regeringen dialog med dessa länder om Sveriges intresse av att gå med i och bidra till initiativet.”
Svenska regeringen ställer sig alltså försiktigt positiv till EII och avser att föra en dialog om deltagande.
Det finns anledning att ställa sig kritisk till ett svenskt deltagande och detta av flera skäl.
Det går inte att se att ett medlemskap skulle stärka det svenska nationella försvaret. Risken är istället att detta initiativ, liksom flera andra, kommer att dra resurser från det svaga svenska försvaret.
För Sveriges alliansfrihet och säkerhet väcker initiativet oro. Stormakterna Frankrike och Storbritannien, som med all säkerhet kommer att sätta sin prägel på EII, har en lång historia av militära interventioner utanför FN och i strid med folkrätten.
Frankrikes president Macron lanserade idén om EII i september 2017 som en del av hans vision om ett ”suveränt, enat och demokratiskt Europa”.
Styrkan skulle verka oberoende av EU och kunna agera utifrån en egen militär doktrin.
Medlemsstaterna (idag 10 europeiska stater, däribland Finland) skall delta efter egna beslut och med egna styrkor med hänsyn till att de är ”politiskt villiga och militärt kapabla”.
Huvudsyftet är mycket allmänt hållet:
”Utveckla en gemensam strategisk kultur, stärka bilaterala försvarsrelationer och genomföra gemensamma operationer inom ramen för organisationer som Nato, FN och EU.”
I det Letter of Intent som medlemsstaterna enats om anges något mer preciserat syftet vara att genomföra ”internationella militära uppdrag och operationer över hela spektrat av kriser”.
Det går alltså inte att närmare få klarhet hur EII kommer att verka, men med tanke på hur Frankrike agerar militärt är det inte långt borta att tänka sig att det kan handla om interventioner i Mellanöstern, Afrika och på andra håll utanför Europa. Medelhavsområdet och Sahel-Sahara nämns i avsiktsförklaringen som exempel på krisområden.
Där anges ingen begränsning att EII endast ska verka inom ramen för FN-stadgan eller för kollektivt självförsvar.
Deltagandet i EII bygger på självständiga beslut i varje läge av varje medlemsstat. Likväl kommer ett medlemskap att innebära ett tryck på att inte ställa sig utanför militära operationer. I avsiktsförklaringen utlovar medlemsstaterna ”fullt stöd till och deltagande i de angivna verksamhetsområdena för EII”.
För Sverige finns inga nationella säkerhetsskäl att gå med i EII. Fortsatt satsning på att bygga upp det egna försvaret bör vara prioritet nummer ett.
