I detta inlägg diskuteras frågan om ingenjörsresurser och deras betydelse för våra manöverförband. Jag kommer att avgränsa mig till Norrland eftersom det i nuläget nästan helt saknas resurser för fältarbeten i denna landsända.
År 2004, under den eviga fredens tid, lades förbandet Ing 3 ner och övergick så småningom till att vara ett Ingenjörskompani ingående i I19, Norrbottens regemente. Detta kompani lades dock ner 2011 och därmed försvann alla tyngre ingenjörsresurser norr om Eksjö. Den enda förmågan till fältarbeten norr om Eksjö som kvarstår är de två pionjärplutoner som ingår i de mekaniserade bataljonerna samt en mindre minröjningsenhet. Jag kommer att återkomma till de förstnämnda.
Förmågan till fältarbeten är sannolikt något vars betydelse alla är överens om. Hur värdefullt är det inte för en brigad att kunna korsa en flod tack vare att man har tillgång till flytbroar? Hur mycket effekt har inte en väl förberedd minering på en motståndare? Eller vilken effekt har inte en uppgrävd väg på motståndaren, i synnerhet om den är hjulburen. Insatserna för fördröjande fältarbeten är resurseffektiva. När man nyttjar exempelvis mineringar innebär det en låg risk för egen sida samtidigt som de har en rätt stor effekt mot en motståndare. […]
Vid sidan av våra egna officerares, i pionjärtjänst, befintliga kunskaper har våra vänner i Finland redan en god kompetens på området. Nyligen gick en officer från I19 en kurs i fördröjande fältarbeten i Finland och det bör inte vara omöjligt att kunna skicka fler officerare över gränsen och dra lärdom av deras sätt att genomföra fördröjande fältarbeten. Synergieffekten är givetvis att vi knyter kontaker över gränsen vilket båda länder i slutändan drar nytta av.
Att snabbt kunna bygga upp kompetenta förband är en stor utmaning. En utmaning som dock behöver tas. I strid är ingenjörsresurser mer än önskvärda. Ett lätt ingenjörskompaniet kan användas som bas för att på lång sikt bygga en ingenjörsbataljon som har samma resurser som de vid Ing2. Läs artikel