Nya rekryter inleder tjänstgöringen, puolustusvoimat.fi

På måndag trettondagen den 6 januari 2020 erövrar kontingent 1/20 kasernerna, då ungefär 12 000 nya rekryter inleder sin tjänstgöring. Inom Armén börjar cirka 9 800 rekryter och resten fördelas till Marinens, Flygvapnets och Gränsbevakningens truppförband.

Flest rekryter mottas vid Arméns stora truppförband såsom Karelska brigaden, Björneborgs brigad och Kajanalands brigad. Svenskspråkiga rekryter inleder i huvudsak sin tjänstgöring vid Nylands brigad.

Torsdagen den 19 december 2019 övergick sammanlagt omkring 7 900 beväringar och kvinnor som avtjänat frivillig militärtjänst från Försvarsmakten och Gränsbevakningen till reserven. Läs artikel

Den nya tyska frågan

Mats Björkenfeldt

Docenten i historia vid Lunds universitet Johan Östling påstår i Svenska Dagbladet (29/12) att en sönderkritiserad tes om tysk historia går igen. Han går i en recension hårt åt James Hawes bok om Tyskland: Tysklands historia. Från Caesar till Merkel (Lind & Co, 2019). Boken verkar slutsåld i många boklådor i Stockholm efter julhandeln.

Hawes lyfter där fram det protestantiska, preussiska Ostelbien – en benämning på de tyska områden som ligger öster om floden Elbe – med sin konservativa samhällssyn och militaristiska junkerklass och hävdar att de ostelbiska preussarna tvingat på Tyskland sina egna reaktionära institutioner, men det var enligt honom först efter 1933 som de verkligen lyckades: det nazistiska Tyskland blev följaktligen ett ”Preussen i kvadrat”. Och Hawes fortsätter med att göra gällande att än i dag lever det ostelbiska arvet kvar. Det mäktiga väljarstöd som Alternative für Deutschland nu åtnjuter i många östliga delstater visar detta, menar Hawes. Han anser att vi måste söka oss djupt ned i det förflutna, i det han kallar ”den aparta ostelbiska monokulturen”.

Läs mer

Kadetten og forsvarsdebatten, stratagem.no

Sebastian Langvad, løytnant i Hæren,

Julen 2011 redeployerte jeg fra Afghanistan. På den ene siden følte jeg på gleden over å ha med hele laget mitt uskadd hjem. På den andre siden grublet jeg over taktiske erfaringer jeg hadde gjort meg. Ingen nordmenn hadde blitt drept under vår kontingent, men det hadde vært nære på under flere stridskontakter. Jeg kunne ikke unngå å merke meg hvor strategisk effektiv fienden hadde vært, på tross av primitive ressurser, i å nøytralisere våre ambisjoner om å spre regjeringskontroll. Hva om samme fiende hadde kombinert sin taktikk med systematisk seleksjon og trening, og moderne ATGM, MANPADS, nattoptikk, fjernstyrte stridsvognsminer og droner? Våre tunge kjøretøy hadde tvunget oss inn i forutsigbare operasjonsmønstre som tillot fienden å velge tid og sted for trefningene. Jeg minnet imidlertid meg selv på at Hærens første oppgave er nasjonalforsvar. Hvis det som passer best for forsvaret av norsk territorium ikke er optimalisert for COIN (opprørsbekjempning) i Afghanistan så må dette aksepteres, tenkte jeg. […]

Vinteren 2012 støttet mitt lag TMBN under Cold Response 2012. På et tidspunkt måtte øvelsen spoles tilbake noen timer. Et helt mekanisert infanterikompani hadde blitt «utslettet» i Setermoen skytefelt av jagerfly ledet av fiendens JTAC. Ingenting ved lendet på Setermoen gjorde det overraskende at en mekanisert styrke hadde blitt lokalisert og ødelagt av luftressurser. Det fikk meg til å tenke over hvor sårbare disse avdelingene ville være hvis en reell fiende fikk luftherredømme. Neste vurdering var av hvor sannsynlig fiendtlig luftoverlegenhet ville være i en eventuell krig mot Russland. Läs artikel

 

Fredsnasjonen som informasjonsinnhenter, stratagem.no

Jostein Mattingsdal, lærer i lederskap ved Sjøkrigsskolen

Tormod Heier er en av Norges fremste militære skribenter og hans nyeste bok «Et farligere Norge?»[i] bør leses av alle som er interessert i sikkerhetspolitikk og Forsvaret. I én del av boken beskriver Heier samarbeidet mellom etterretningstjenesten (E-tjenesten) og spesialstyrkene (NORSOF), men her mener jeg han beveger seg ut på tynn is. Heier mener samarbeidet åpner opp for en sofistikert og kunnskapsbasert måte å føre krig på. Grunnen er at Norge har vært med USA i utviklingen av en ny informasjonsinnhenting-metode, som sies å ha reddet mange norske liv, og blir regnet som en stor suksess hos de få som kjenner det. Dette er bra, men når Heier hevder at NORSOF og E-tjenesten blant annet kan øke utbyttet ytterligere ved å bruke Norges omdømme som fredsmekler i informasjonsinnhentingen, da begynner det å skurre. […]

Heier sine forslag er i beste fall litt tidlig ute. I eksempelvis Afghanistan kan hverken NORSOF eller E-tjenesten med sikkerhet forklare hvorfor Taliban gjør det de gjør.  At det har vært en transformasjon, som kan gi NORSOF og E-tjenesten sofistikert innsikt i eksempelvis hvorfor Taliban kombinerer angrep og dialog i de pågående forhandlingene med USA, finnes det ingen bevis for. Vi vet heller ikke langtidseffekten av hvordan våre egne styrker faktisk har operert. I følge Heier gir samarbeidet mellom NORSOF og E-tjenesten Norge et komparativt fortrinn vis-à-vis amerikanerne, men hvilke fordeler det er snakk om fremstår litt uklart i boken. Läs artikel

Tormod Heiers bok har presenterats på den här sajten av Mats Björkenfeldt