Låt oss säga det utan omsvep: Den svenska regeringens politik i försvars- och säkerhetsfrågor riskerar att göra vårt land till ett naturligt förstahandsmål i ett krig mellan stormakter. Myndiga svenska regeringsföreträdare har valt sida, och detta utan mandat i allmänna val. Ett inofficiellt byte av generallinje har ägt rum. Sverige sänder ut soldater till områden där krig, eller inbördeskrig, råder. Vi tar ställning i konflikter. Det bör vi inte göra. Det gör oss sårbara. Vi är inför omvärlden ett land som står utanför alla allianser
Jag har funderar mycket på hur detta skifte har kunnat ske. Det finns ett antal komponenter.
Det tidigare stora, statsbärande partiet har traditionellt haft ett inte oväsentligt politiskt inslag av pacifism och idealism. Det kunde tidigare förenas med väpnad neutraliltet, som var detta partis generallinje från andra världskriget och framåt. När landets nationalbeväpning upphörde, med början på 1990-talet, kom en ideologisk aktivism i dess ställe – då gick det bra att förorda bruk av vapen, också för pacifister, men i främmande land. Den politiska oppositionen försvor sig åt en grumlig föreställning om historiens slut.