Vid genomgångar under krigsförbandsövningar och särskilda övningar för befäl på 1980-talet fick man lära sig, att det primära hotet mot Sverige inte längre utgjordes av storskalig invasion över territoriet utan av diversionsattacker, det vill säga handlingar av främmande element som utfördes djupt inifrån vårt land. Man tänkte sig att fientliga krafter hade infiltrerat viktiga samhällsfunktioner och i ett givet ögonblick gjorde dem obrukbara. Därefter kunde motståndaren lätt besätta landet.
Detta var ett årtionde, då det rådde en viss spion- och ubåtshysteri i Sverige. Men vi hade ännu inte gjort oss sårbara genom digitalisering av centrala kommunikationskanaler och beslutsvägar. Och kalla kriget var alltjämt kallt, tack och lov.
Den hotbild som målas upp idag, genom regeringsdokument och statsrådsuttalanden och medial uppskrivning, har vissa likheter med tongångarna för några decennier sedan. Skillnaden är att budskapet nu sprids inte bara som försvarsinformation inom krigsorganisationen utan till en bredare allmänhet och att det har blivit officiell politik. Försvarsminister Peter Hultqvist uttrycker sig i ytterst bestämda ordalag och pricksäkert, några dagar före Folk och Försvars årliga rikskonferens:
”Vi skriver om likvidering av nyckelpersoner för att beskriva hårdheten i hotbilden.”
Han fortsätter:
”Det kan drabba officerare, politiska beslutsfattare, chefer i centrala myndigheter – människor som på olika sätt kan påverka och se till att vi fattar snabba beslut. Det kan också vara människor som angriparen på förhand vet inte kommer att vara beredd[a] att böja sig.”
Hultqvist kallar detta för ”tydliggörande” och ”tidsanpassning”.