Recension Jay Sexton “The Monroe Doctrine. Empire and Nation in Nineteenth-century America”, Hill and Wang, 2011, 290 sidor

Rolf Andersson

I Jay Sextons bok får läsaren följa Monroedoktrinens bakgrund, framväxt och tillämpning. Han belyser hur doktrinen, som ursprungligen formulerades 1823, tolkades och omtolkades. Om dess rätta innebörd stod det hela tiden strid. Den böljade fram och åter mellan kolonialister och imperialister och deras olika motståndare. Rågångarna var långt ifrån klara.

En aggressiv skärpning av doktrinen kom till stånd genom president Theodore Roosevelts tillägg 1904, då USA hade nått betydande styrka och var berett att börja bygga sitt imperium. Med Roosevelts tillägg blev Monroedoktrinen tydligt ett instrument för interventionism.

Ett tema hos Sexton är om doktrinen stod för en antikolonialistisk imperialism. Han visar att i den faktiskt förda politiken kom att ingå både kolonialism och imperialism.

Läs mer

The British public wants NATO to renounce the first use of nuclear weapons, thebulletin.org

Mindful that a review of NATO’s “strategic concept” is under way, the British branch of Pugwash Conferences on Science and World Affairs recently commissioned a survey of British public opinion in relation to NATO’s nuclear policy. (Pugwash Conferences is a non-governmental organization that was awarded a Nobel Peace Prize in 1995.)

There were 2093 respondents to the survey, representing a broad range of social and economic backgrounds and the four constituent realms of the United Kingdom.

Asked whether they would wish NATO to engage in nuclear retaliation, if Russia were to use nuclear weapons against one or more NATO members, 51 percent of respondents answered “yes.” This suggests a group half-open to the use of nuclear weapons in certain circumstances.

The picture changed when the questions focused on the “first use” of nuclear weapons. Asked to consider the possibility of Russia invading one or more of the Baltic states without using nuclear weapons, 70 percent wished NATO to refrain from using nuclear weapons in any ensuing military operations, and 65 percent wished NATO to rely exclusively on non-nuclear weapons in such operations. Läs artikel

Rysslands hårda svar – efter Hultqvists besked, expressen.se

Svenska trupper kan i framtiden träna i Ukraina, enligt försvarsminister Peter Hultqvist.

Nu svarar ryska ambassaden – med en referens till slaget vid Poltava 1709.

”Poltavas ättlingar verkar dock inte ha dragit vederbörliga lärdomar av förflutna strider med Ryssland som redan störtat Sverige från dess stormaktshöjder”, skriver ambassaden på Facebook.

I tisdags sa försvarsminister Peter Hultqvist till Sveriges Radio Ekot att Sverige kan komma att delta i militärövningar i Ukraina, som ligger i konflikt med Ryssland Det är de baltiska länderna som föreslagit övningen, efter att rapporter kommit om att Ryssland rustat upp vid gränsen mot Ukraina. 2014 annekterade Ryssland Krimhalvön och östra Ukraina kontrolleras av utbrytarrepubliker som får ryskt stöd.

– Vi ser det som en väldigt viktig del att markera EU:s ambitioner att bidra till säkerheten och suveräniteten för Ukraina, sa han till radion.

Nu går den ryska ambassaden till attack mot förslaget – med referenser till Karl XII:s krig mot Ryssland på 1700-talet.

”Vi vill påminna herr Hultqvist om att han inte är den första militära ledaren i Sverige som försöker skrämma Ryssland med makten av sin hjältemodiga armé genom att planera att skicka sina militärer till Ukraina.”skriver ambassaden på Facebook. Läs artikel

Cold Response 2022 sammenlignes med gigantøvelsen Trident Juncture, forsvaretsforum.no

Neste vår, drøye fire år etter den store Nato-øvelsen Trident Juncture, kan Norge igjen vente seg et storinnrykk av utenlandske soldater og militærtmateriell. Da er det nemlig duket for øvelsen Cold Response 2022.

Rundt 35.000 deltagere fra 20 Nato-land og medlem i Partnership for Peace (PfP) skal delta i øvelsen.

Deltagerne skal deles i to parti: Ett sør i Norge ledet av Nato, og ett i nord som skal ledes av Forsvarets operative hovedkvarter (FOH).

– Det vil være den største øvelsen innenfor polarsirkelen siden den kalde krigen, har forsvarssjef Eirik Kristoffersen tidligere sagt til The Barents Observer. Läs artikel

Sveriges nya luftvärn Patriot på plats: ”En stor dag”, dn.se

På torsdagen fick Sveriges luftförsvar en kraftig förstärkning och blir det modernaste i Norden. Då levererades det nya luftvärnssystemet Patriot. Notan är på 12 miljarder kronor och leveransen innebär att de militära banden till USA fördjupas. […]

I augusti 2018 slöts kontrakt med amerikanska armén om köpet. Tre år senare är systemets första enhet på plats vilket är rekordsnabbt jämfört med andra vapenaffärer.

– Vi anskaffade det bästa systemet. Och jag är mycket stolt och nöjd över att det levererades enligt tidtabellen och inom budget, sade försvarsminister Peter Hultqvist under överlämningen där alla tal hölls på engelska.

Hundratals svenskar har utbildats i USA för att lära sig sköta Patriot. Generalmajor Greg Brady från USA:s armé i Europa prisar att Sverige nu får samma system som de amerikanska styrkorna. Polen och flera andra länder i Europa köper eller har köpt Patriot och Sverige sällar sig nu till dem. Läs artikel

Hva bør være norske ambisjoner?

Ståle Ulriksen, forsker og lærer på FHS/Sjøkrigsskolen

Hvilke ambisjoner bør Norge ha på sjøen og havet om det skulle bryte ut en konflikt mellom Vesten og Russland? For å ha en berettiget mening om dette, må man vurdere situasjonen nøye. Hva er egentlig drivkreftene bak den økte spenningen i nord? Hvilke styrker og svakheter har de ulike aktørene, og hvordan vil de utnytte sine muligheter og sikre sine sårbarheter? […]

I dette spillet er Norge, for å si det forenklet, bare interessant på grunn av sin strategiske geografiske posisjon. Kontroll over Norge kan gi både Russland og stormaktene i vest store fordeler. Derfor er det også unødvendig å bekymre oss for hvordan vi skal utløse artikkel fem i Den nordatlantiske traktat. Den mest sannsynlige årsaken til at Russland skulle sette Norge under press er å hindre USA å bruke norsk territorium som oppmarsjområde for angrep mot Russland. Det er lite sannsynlig at USA vil tillate russerne å «nøytralisere» Norge gjennom politisk og/eller militært press uten sverdslag. USA trenger ikke noe vedtak i Brussel for å forsvare Norge. Vi bør heller tenke gjennom hva som skal være de overordnede mål for Norge i en dyp internasjonal krise eller en storkrig mellom øst og vest.

Begrepene «sjøkontroll» og «sjønektelse» brukes ofte feil.  I offentlige dokumenter legges det for eksempel ofte fram et kart over det russiske bastionforsvaret.  Det viser et stort område i Barentshavet der russerne angivelig vil forsøke å oppnå sjøkontroll, og et enda større område i Norskehavet der det hevdes at russerne vil drive sjønektelse. Begge deler presenteres som varige tilstander som skal oppnås og vedlikeholdes. Dette er en litt farlig misforståelse. Nordflåtens hovedoppgave er å beskytte Russlands kjernefysiske andreslagskapasitet, landets strategiske livsforsikring.

Hvis dette er en riktig vurdering, kan Russland tape hele krigen som følge av kamper i nord.  Det kan ikke NATO.  I det store bildet er det altså en kraftig ubalanse i hvilke interesser de involverte aktørene har i nordområdene. […]

Gitt at den økte spenningen i nord har relativt lite med Norge å gjøre kan Norge aldri avskrekke russerne fra å iverksette det de oppfatter som defensive operasjoner i nord. Men om vi klarer å etablere et seigt og desentralisert system for nektelse på kysten, kan det i seg selv være avskrekkende på operasjonelt nivå – det kan påvirke russernes valg av handlemåte.  Og da er vi kanskje tilbake til sakens kjerne, hva skal være Norges ambisjoner i en storkrig?  For meg handler det om å beskytte Norges befolkning, å hindre at norsk territorium blir en slagmark og å sikre Norge en så sterk som mulig posisjon ved forhandlingsbordet når striden er over. Läs artikel

The futility of U.S. military aid and Nato aspirations for Ukraine, defensepriorities.org/

Sascha Glaeser, research associate

President Biden met with Ukrainian President Volodymyr Zelensky at the White House in September 2021 and reiterated the U.S. commitment to Ukraine’s territorial sovereignty. The meeting suggests the Biden administration intends to continue the failed policy of his two predecessors: providing piecemeal security assistance to Ukraine and supporting its eventual accession to NATO.

ANNUAL U.S. MILITARY AID TO UKRAINE

Ahead of the meeting, President Biden presented a $60 million military aid package to Ukraine, which included Javelin anti-tank missiles, small arms, and ammunition.1 Since hostilities broke out between Ukraine and Russia in 2014, the United States has provided $2.5 billion in security aid to Kyiv, with more than $400 million in the last year alone.2 U.S. security assistance has come in the form of training, equipment, and weaponry, including tactical unmanned aerial vehicles, night vision devices, sniper rifles, small arms, Javelin anti-tank missiles, high-mobility multipurpose wheeled vehicles, and Mark VI patrol boats. The United States has also provided secure communications, satellite imagery and analysis support, counter-battery radars, and equipment to support military medical treatment and combat evacuation procedures.3 While these weapon systems and equipment increased the warfighting capabilities of Ukraine’s security forces, they failed to meaningfully alter the balance of power between Ukraine and the Russian-backed separatists or bring an end to hostilities. They also failed to stop Russian interference in Ukraine, ranging from direct military aid to influence operations and cyber-attacks.

Despite these continued military transfers from the United States, the conflict continues into its seventh year because the underlying causes of the war have not been sufficiently addressed—particularly Russia’s concern Ukraine will become a western bulwark by allowing U.S. and NATO forces to station there. Läs artikel

White House promises ‘intensification’ of China engagement after Biden-Xi meeting, responsiblestatecraft.org

U.S. President Joe Biden and Chinese leader Xi Jinping held their first virtual face-to-face meeting of Biden’s presidency last night, lasting three-and-a-half hours and covering the full range of issues critical to the bilateral relationship. Compared to previous interactions between the two sides, the talks were cordial and devoid of unnecessary bluster, with both leaders demonstrating a sober willingness to engage constructively, keep lines of communication open, and work together to tackle common challenges while managing their many differences.

As expected, the meeting did not produce many tangible outcomes. This morning, the two sides did announce an agreement normalizing the issuance of visas for foreign journalists from the two countries, a surprising but welcome step forward. At a Brookings Institution event following up on the talks, U.S. National Security Advisor Jake Sullivan said that Biden also raised concerns about China’s growing nuclear arsenal — a hot-button issue in Washington at the moment — and hinted that a bilateral dialogue on the topic may materialize at some point down the road. It is likely that other similar initiatives, particularly on the issuance of generic visas, will be announced in the days and weeks ahead. Läs artikel

Försvarsmakten återigen en budgetregulator, cornucopia.cornubot.se

Gårdagens besked om en gemensam budget från de så kallade högerpartierna M+KD+SD innehöll exakt noll ökade anslag till försvaret av rikets suveränitet, svenskarnas frihet och vår demokrati. Försvarsanslagen höjdes inte med en enda krona relativt S+MP:s underfinansiering av försvarsbeslutet, trots att Försvarsmakten själva talar om brister på minst 30 miljarder enbart inom materielanskaffningen, samt 2020 tvingades till neddragningar för att istället bedriva regionalpolitik med nya regementen i Mellansverige man inte ville ha och inte hade råd med. Den klassiska M+KD-politiken från Borg-Reinfeldtregeringen att alltid nedprioritera rikets försvar är alltså tillbaka, nu stödd av SD. Läs artikel

Kvinnor för fred: Är detta vad som främjar freden i vårt land? ystadsallehanda.se

Jea Jonsson, Anne Rosberg och Per Abrahamsson, Kvinnor för fred, Skåne

I veckan fick vi besked att försvarsminister Peter Hultqvist är beredd att skicka ytterligare svensk militär till Ukraina.

Vilket även Frankrike är på väg att göra för att delta i konflikten med Ryssland, efter ett baltiskt förslag med stöduttalanden från EU och Nato.

Hur kan det komma sig att Peter Hultqvist är så ivrig att delta i en militär konflikt? Gagnar det verkligen vårt lands fred?

Varför försöker inte Ann Linde på UD istället medla med fredliga medel? Vill Sverige verkligen bidra till en upptrappad konflikt mellan Nato och Ryssland och hur påverkar det i så fall vårt lands säkerhet? Det tillhör tydligen en förgången tid att Sverige strävar efter fred. Vi tycker att det är väldigt överilat och chockerande och undrar om regeringen är enig i detta och var partierna står.

Ingen reaktion har hörts hittills på att Sverige, utan att vara hotat, kan ge sig in i en väpnad konflikt. EU skulle ju vara ett fredsprojekt när vi röstade om medlemskap. Läs artikel

 

Operation Unifier – en del av Sveriges stöd till Ukraina, forsvarsmakten.se

För att stödja den demokratiska utvecklingen i Ukraina har Försvarsmakten personal ingående i Operation Unifier, en utbildningsinsats ledd av Kanada. Svensk militär har funnits på plats sedan 2018.
– Operationen etablerades 2015 som ett direkt svar på en förfrågan från den ukrainska regeringen. Insatsens övergripande mål är att bidra till att Ukraina förblir ett självständigt, säkert och stabilt land, säger major Anders Blom, chef för den svenska delegationen. Läs pressmeddelande

Ukraine: The Most Dangerous Problem in the World, thenation.com

Anatol Lieven, senior research fellow of the Quincy Institute for Responsible Statecraf

[…] Of these potential crises, one of the most menacing is the armed standoff between the Ukrainian military and Russian-supported separatist forces in eastern Ukraine. Limited numbers of Russian troops (lightly disguised as “volunteers”) are stationed in the Donbas region, and Russia has deployed large forces in southern Russia to defend the territory against any new Ukrainian offensive. However, Russia has not annexed Donetsk and Luhansk (the two Ukrainian provinces that make up the Donbas) or recognized their independence. […]

Yet perhaps the most tragic aspect of the seemingly unending Donbas dispute is that, while it may be one of the most dangerous crises in the world today, it is also in principle the most easily solved. A solution exists that was drawn up by France, Germany, Russia, and Ukraine and endorsed by the US, the European Union, and the United Nations. This solution corresponds to democratic practice, international law and tradition, and America’s own past approach to the settlement of ethnic and separatist conflicts. Moreover, it requires no concessions of real substance by either Ukraine or the US. […]

This solution to the Donbas dispute lies in the “Minsk II” agreement, reached in February 2015 by the leaders of France, Germany, Russia, and Ukraine meeting under the auspices of the Organization for Security and Cooperation in Europe. The key military element of Minsk II is the disarmament of the separatists and the withdrawal of Russian “volunteer” forces, together with a vaguely worded suggestion for the temporary removal the Ukrainian armed forces (exclusive of border guards). The key political element consists of three essential and mutually dependent parts: demilitarization; a restoration of Ukrainian sovereignty, including control of the border with Russia; and full autonomy for the Donbas in the context of the decentralization of power in Ukraine as a whole. […]

A new US approach to peace in Ukraine should begin with a public restatement by the Biden administration of America’s commitment to the principles of Minsk II in particular, and to the idea of a pluralist, multi-ethnic, and federal Ukrainian republic in general. It is only on this basis that Ukraine can ever be brought back together again and that Ukrainian stability, security, and unity can be guaranteed in the long term.

Finally, and most important, repeated opinion polls in the Donbas and (before 2014) free elections there indicated that many of its inhabitants favored autonomy for the region within Ukraine and that equally large majorities in eastern and southern Ukraine favored a multi-ethnic state with official status for the Russian language and culture, not the ethnic-nationalist state promoted since 2014 by a succession of Ukrainian governments backed by the West. Läs artikel