Månad: april 2022

Efter det ryska angreppet på Ukraina har våra ledande politiker och medier förfärligt brått när det gäller inträde i Nato. Vi verkar stå inför fullbordat faktum. Hur ser då de andra neutrala staterna i Europa på Sveriges och Finlands planer?

Av EU:s medlemsstater är Österrike, Irland och Malta neutrala. Det neutrala Schweiz är inte medlem i EU men i FN. Schweiz neutralitet stadfästes under Wienkongressen 1815. Schweiz har stått modell för Österrike, som efter tio år av ockupation förpliktade sig att iaktta permanent neutralitet 1955.

Österrike har neutraliteten inskriven i grundlagen, till skillnad från Sverige där vi numera talar om en ”alliansfrihet” som vilar på en historisk praxis.

Irlands neutralitet härrör från andra världskriget och betingas av den olösta Nordirlandfrågan. Irland är liksom Österrike och Sverige medlemmar i Partnerskap för fred och deltar i fredsbevarande operationer.

Sveriges och Finlands planer att ge upp sin neutralitet debatteras livligt i övriga neutrala länder. I Österrike höjs en del röster inom det regerande konservativa ÖVP för att gå med i Nato. Det liberala Neo är liksom de svenska liberalerna klart för Nato, medan det socialdemokratiska SPÖ nyligen bekräftat att det är en deciderad anhängare av den författningsbaserade neutraliteten. Samma sak gäller för det högerpopulistiska FPÖ – de vimsar inte som Sverigedemokraterna. Den konservative förbundskanslern Karl Nehammer bekräftade i mars att Österrike står fast vid sin traditionella linje. Han har stöd av två tredjedelar av österrikarna, som enligt Dagens Nyheter (13/4) ser Nato som en amerikansk och inte europeisk försvarsunion.

I Österrike och Schweiz betonas att neutralitet i rättslig mening ingalunda betyder neutralitet i moralisk. I frågan om Ukraina har de tagit tydlig ställning mot den ryska aggressionen och tar del i sanktionerna gentemot Ryssland. Karl Nehammer har rest till Moskva som medlare i Ukrainakriget men samtidigt kritiserat Putins krig. Österrike vill spela rollen som ”dialogmakt”, en tradition som omhuldats sedan 1955.

Flera FN-organ är stationerade i Wien, liksom en konferens i den Nobelprishyllade anti-kärnvapenkoalitionen Ican:s regi. Läs artikel

Jag har aldrig tidigare haft en bestämd åsikt om finskt Natomedlemskap och har fortfarande inte det. Kriget i Ukraina har inte gjort det enklare för mig att bilda mig en åsikt i frågan. Det finns saker som talar för ett medlemskap och det finns sådant som talar mot det.

För: Den akuta situationen i Ukraina. Ryssland har visat sitt sanna ansikte och vi behöver därför snabbt omvärdera vår egen position och ett Natomedlemskap är en naturlig följd av det. Det är läge att just nu ansöka om medlemskap, för senare kan det vara svårare eller omöjligt.[…]

Mot: Kriget i Ukraina har bekräftat det som redan tidigare varit uppenbart för den som velat hålla sig informerad: Rysslands militära styrka är betydligt svagare än många antagligen förstått. Det enda egentligt exeptionella med den är kärnvapnen. Finland däremot har ett mycket starkare och modernare försvar än de flesta inser. Att som en del gör kalla Finland ”Nordens Israel” är överdrivet, men ändå. Kriget i Ukraina kan leda till att Finland höjer sin försvarsbudget och därmed få ett ännu starkare försvar. Behöver vi Nato eller skulle vi klara oss alliansfria i en eventuell konflikt? […]

Jag har ingen bestämd syn på ett finskt Natomedlemskap, men jag undrar ändå om det inte vore bäst att hålla huvudet kallt också i den här frågan och vänta och se vad som händer med Ryssland till följd av kriget i Ukraina och först sedan fatta beslut om en medlemsansökan? Läs artikel

”Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle vi ytterligare destabilisera läget i Europa.”

Så sa statsminister Magdalena Andersson (S) i början på mars. Det var en ren sakupplysning.

Sådana tål vi inte längre och hon blev kölhalad. Som om hennes konstaterande var till stöd för Ryssland. Exemplet är illustrativt för det offentliga samtalet just nu.

Alla har blivit idealister. En krass realist beskrivs som landsförrädare, eller värre.[…]

När (nästan) alla makthavare och opinionsbildare nu vill att Sverige ska ansluta sig till Nato i rekordfart är också det, märkligt nog, drivet av idealism.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) berättade i en intervju att Sverige, om vi går med i Nato, kan räkna med ”en hel katalog” av riktade ryska åtgärder mot Sverige. ”Cyberhot, hybridhot, sabotage, underminerande av vår statsorganisation, alla olika typer av attacker som man kan tänka sig.” Ingen bryr sig om detta. Knappt ens nyhetsredaktionerna, de trummar på med en allt mer aktivistisk entusiasm inför det stora beslutet. Skriver om en spänstig comeback-replik till ryssen hellre än om riskerna. Läs artikel

Redan någon vecka in i Rysslands invasion av Ukraina tappar jag andan av bevakningen.

Jag sitter i Washington DC; tittar, läser och lyssnar. Svenska medier och politiker tycks ha blivit megafoner åt de mest inflytelserika amerikanska hökarna, de som gnuggar händerna allt hårdare i takt med att världsbilden i Europa och Sverige undergivet smalnar in och får konfliktdynamiken att se enkel ut. Det tjänar den amerikanska militarismen väl och är precis det de alltid har velat.

De som gärna ser att konflikten fortsätter tills man får det regimbyte på plats i Moskva som Biden råkade erkänna att han vill se, men som han officiellt (givetvis) fick ta tillbaka. De som sedan kalla krigets slut har drivit en konfrontativ linje mot omvärlden och på olika sätt undergrävt folkrätten. De kompromisslösa. De som kontinuerligt utnyttjat Rysslands svaghet efter murens fall utan att tillmötesgå Moskvas krav på olika säkerhetsgarantier – något de själva med självklarhet hade krävt i samma läge.

Det är deras bild av världen som nu utgör den övergripande berättelsen och får stå i det närmaste oemotsagd. Svenska experter och analytiker återberättar deras version utan att någon behöver svara på frågor om vad som mer kunde ha gjorts för att förhindra Putins vettvilliga invasion, vilka olika intressen som driver på konflikten i Ukraina eller hur internationella rättsprinciper har underminerats sedan kalla krigets slut och gett auktoritära ledare argument att göra lite som de vill. Läs artikel

[…] Natoförespråkarna i Sverige framhåller fördelarna med ett svenskt medlemskap i Nato. Nackdelarna går de inte in på. Att försvarsförpliktelserna i artikel 5 i det Nordatlantiska fördraget från 1949 inte tvingar Sverige att skydda en attackerad Natomedlem har de rätt i. Men omvänt tvingas inte heller övriga Natomedlemmar att skydda Sverige vid ett angrepp. Konsultationer ska äga rum, där varje medlemsstat själv ska bedöma vilka försvarsåtgärder som är nödvändiga. Artikel 5 rymmer stora oklarheter och övertygar inte om fullständigt skydd.[…]

Bilaterala samarbeten kan skräddarsys till de berörda ländernas behov, för Sverige exempelvis ett kuppförsök mot Gotland, och insatsbesluten kan tas snabbt. Ett allmänt Natomedlemskap skulle riskera att ge Sverige ett långsammare försvar mot ett sådant hot än en vidareutveckling av den nuvarande huvudlinjen. Olika Natoföreträdare har bekräftat att Nato är angeläget om ett försvarssamarbete med Sverige oavsett eventuellt medlemskap. Långtgående bilaterala avtal om planerings- och operativt samarbete med Natomedlemmar kring Östersjön och andra berörda stater, inklusive USA, bär syn för sägen. […]

Finland överväger nu att söka medlemskap i Nato. Skulle en finsk ansökan realiseras, finns ändå inget hinder för Sverige att fortsatt välja att bygga en försvarsstyrka för egen del på basis av bilaterala försvarssamarbetsavtal på samma sätt som för närvarande sker. En vidareutveckling av den linjen bör samtidigt säkerställa att svensk mark, luft och vatten är fullt integrerade i Natos operativa planering avseende försvaret av Finland och Baltikum.[…]

En gedigen beredning behövs. Det handlar om att eventuellt överge en mer än sekellång säkerhetspolitisk linje och något av en svensk identitet, och om att välja en ny och svårbedömd riskbild framför den Sverige känner väl. Sådant får inte hastas igenom. Läs artikel

This open letter has been signed by members of the European Leadership Network, Board members of the International Crisis Group and Council members from the European Council on Foreign Relations.

We write to express our growing concern that negotiations to restore Iranian compliance with, and U.S. return to the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA) appear to have entered a period of stasis that threatens to undo the real and welcome progress made in recent months toward reinstating a non-proliferation achievement that is crucial for international peace and security. Läs det öppna brevet

Det amerikanske forsvar ønsker at sætte flere radarer op i Grønland for blandt andet at kunne overvåge russisk og kinesisk aktivitet til søs.

Der skal være flere amerikanske radarer i Grønland.  Det skriver netmediet Altinget Arktis på baggrund af en briefing i det amerikanske forsvarsministerium Pentagon i Washington. Radaren skal være til gavn for NATOs maritime overvågning, siger en talsmand fra Pentagon:

– I takt med, at vi ser, at russerne bliver mere aktive, bliver det stadig mere vigtigt at vide, hvor de er og hvad de laver. Samt holde øje med om kineserne begynder at komme sejlende over Nordpolen mere regelmæssigt i takt med, at isen smelter, siger talspersonen. Läs artikel

Det verkar ändå troligt att Finland går med men Sverige har en helt annan situation utan landgräns mot Ryssland. Det är en styrka för stabiliteten och freden i Norra Europa om Sverige med sitt strategiska läge förblir alliansfritt och en välbehövlig buffert mellan NATO och Ryssland oavsett hur Finland gör.

I den svenska krigsretoriken har bl.a. nämnts att Gotland skulle vara lockande för Ryssland att gå in i. Men Kaliningrad, där det finns ryska kärnvapen, ligger bara 30 mil från Gotland och Karlskrona så Ryssland når hela Europa med avskräckande kärnvapen ändå. […]

Jag inser att Magdalena Andersson är ovillig att få NATO-opinionen emot sig i valrörelsen men det vore tragiskt om detta skulle göra att Sverige i all hast lämnade alliansfriheten och blev en kärnvapenmakt. En lösning skulle kunna vara att aktualisera den s.k. NATO-option som var högaktuell i höstas. Det skulle vara en markering mot Ryssland och för NATO utan att vi behövde fatta ett förhastat beslut som i praktiken är oåterkalleligt. Läs artikel

Inställningen till ett svenskt Natomedlemskap har undersökts i opinionsundersökningar med jämna mellanrum i säkert 50 år eller mer. Under hela denna tid har det funnits en stark majoritet emot ett medlemskap och för fortsatt svensk neutralitet och alliansfrihet. Bara under de sista veckorna har det svängt. Men i GP:s senaste undersökning är det fortfarande en majoritet som är emot eller är osäkra (21/4).

Ett beslut om ett svenskt medlemskap i Nato har stora och delvis oöverskådliga konsekvenser för Sveriges framtid. Det finns en stor mängd aspekter att väga in och bedöma. När opinionen och politikerna nu i snabb takt förändras är det därför bra att detta sker mot bakgrund av hur våra fria medier allsidigt och fördjupat beskriver frågans komplexitet. […]

Känner ni igen beskrivningen av den svenska Natodebatten? Inte? Såhär hade det kunnat vara om svenska media levde efter de stora och stolta ord man brukar tillskriva sig: fria, obundna, demokratiska och kritiska, med utrymme för en mångfald av åsikter. I stället har något som närmast liknar en propagandistiskt ensidig Natokampanj genomförts. […]

Det finns inget alternativ och det finns ingen som är emot ett Natomedlemskap. Leende Aktuellt-reportrar hyllar ett historiskt närmande till Nato som oundvikligt, med en förväntan som om det handlar om Eurovisionfinal. Journalistkåren tycks okritiskt gå i skock och upprepa varandras inslag. Public service, som historiskt ofta bidragit med en vidare nyhetsbild än privatägda media, är ofta värst och bryter kontinuerligt mot kraven på objektivitet, saklighet och allsidighet. Läs artikel