Tage Erlanders Dagböcker är uppfriskande och skolande läsning. Erlander är klok, ja, ibland mycket klok och insiktsfull. Då och då är han väl närmast skvallrig. Omdömen om kollegor och motståndare är legio, och de kan vara förödande eller fyllda av respekt, men de varierar naturligtvis från tid till annan. Utnämningsfrågor, rättsskandaler, alla dessa oändliga tal som hela tiden ska förberedas och hållas, middagar som bara måste klaras av, kontakter som ska skötas, och inte minst en politik som ska mejslas ut och förankras, allt detta i ett ständigt flöde av åligganden, händelser och omvärldsförskjutningar. Det är klart att Erlander blir trött, men han kämpar på, självkritisk och ibland tvivlande på den egna förmågan och kursen, dock kommer han alltid igen.
Nedan följer några nedslag i Dagböckerna som fångar upp vissa utrikes- och säkerhetspolitiska frågor från början av femtiotalet, vilka på gott och ont bevarat sin aktualitet. Det finns mycket mer att läsa i Dagböckerna om dessa och andra utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Det kursiverade nedan är min text.
21.9.1950
Samtalet utspelade sig vid en tidpunkt, då det stod klart att Norge var på väg mot ett medlemskap i Nato. Den norske ambassadören Birger Bergersen hade ofta överläggningar med Erlander. Ett i dagböckerna också åtskilliga gånger förekommande namn är Halvard Lange. Denne var under närmare två decennier Norges utrikesminister och verkade starkt för landets anslutning till Nato. -Dean Acheson var amerikansk utrikesminister.
Bergersen här och berättade mycket uppskakad vad som hänt på ett regeringssammanträde i går i Oslo. Lange hade redogjort för Achesons bud angående det europeiska försvarets organisation. Ett överkommando, en gemensam överbefälhavare. Slut på den norska försvarssuveräniteten. Alla hade suttit och kippat efter andan. Vad hade de väntat sej, när de gick in i Atlantpakten? Att de bara skulle få hjälp och inga förpliktelser?
Läs mer