Hans Blix ansluter sig till den så kallade realistiska skolan inom statskunskapen. Realister är primärt intresserade av hur stater, i synnerhet stormakter, försöker överleva eller vidmakthålla inflytande inom världspolitiken. En grundläggande syn är att nationella intressen tenderar att övertrumfa andra ideal, som folkrättsliga principer, respekt för ingångna avtal och konventioner, eller demokrati.
En realistisk ansats utesluter inte att staters agerande på den internationella arenan kan begränsas också av normer, etiska och rättsliga, även om regelefterlevnad i strikt hänseende inte enkelt kan framtvingas. […]
Likafullt ser Blix fördelar med FN-systemet. Det är den första genuint inkluderande samarbetsorganisation mellan stater som någonsin existerat. Vidare beskriver han systemet med fem permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd, som vardera utövar vetorätt, som en garant för dess legitimitet. Låsningar är legio, som över Syrien eller Ukraina, men FN har också visat sig vara en förvånansvärt hållbar skapelse. Inte minst har FN-stadgan, och därigenom ett internationellt förankrat regelsystem, utövat en viktig normerande kraft mot krig.
Men FN är en ofullständig skapelse. En återkommande tematik i boken är därför respekt för maktbalansen – ett erkännande av den omständigheten att världen är ojämlik, att vissa stater i kraft av sin storlek äger företräde framför andra. Det finns, enligt Blix, enbart tre ”militära stormakter”: USA, Kina och Ryssland. Att jämka dessa makters ofta oförenliga anspråk är en av det internationella samfundets centrala uppgifter. Diplomati och statsmannaskap, inte minst undvikandet av eskalation mellan kärnvapenmakterna, är källan till stabilitet. […]
En viktig lärdom framgår mellan raderna: stater tenderar, även när de bryter mot folkrätten, att betrakta sitt eget agerande som godartat. Få beslutsfattare i mänsklighetens historia har bedrivit en utrikespolitik på uttalat onda avsikter. Men det finns ingenting som tyder på att eventuella motparter nödvändigtvis betraktar saken på ett liknande sätt. Strategisk empati, en förmåga att anamma även motsatta perspektiv, är en nödvändig aspekt av framgångsrik diplomati.
Styrkan med Blix uttalat realistiska ansats är att antaganden och ansatser förtydligas. Helt klart har såväl demokratier (som USA och Storbritannien) som autokratier (som Ryssland och Kina) vid upprepade tillfällen visat sig motiveras primärt av makt och inflytande, även när det betytt att man inte respekterat folkrätten. Under strecket på SvD , bakom betalvägg
