Nu hissas Nato-flaggor runt om i vårt kära fosterland. Tal kommer att hållas och uttalanden kommer att göras av kretsar i det militär-politiska etablissemang, som bär ansvaret för att Sveriges försvarskraft tunnats ut och tömts på substans under de senaste decennierna.
Men en sak är att vara för ett svenskt medlemskap i Nato och en annan sak att vara för ett försvarssamarbetsavtal med USA (DCA-avtalet), som binder oss till den amerikanska intressesfären. Det är skilda saker.
Om man för stunden bortser från ytligt tal om gemenskap med väst och annan ideologiskt präglad opinionsbildning, som dominerat frågan om ett svenskt medlemskap, finns det trots allt några saker av intresse att anteckna, särskilt nu när statsledningen så snabbt som möjligt forcerar för att få DCA-avtalet på plats. Tanken är väl att ett kinkigt amerikanskt presidentval inte ska få rubba den uppgjorda färdplanen.
Medlemskapet i Nato har vi varit och är vi emot. Vi har försökt belysa hur medlemskapet riskerar att snärja oss, binda upp våra händer och försvåra möjligheterna att hävda en säkerhets- och försvarspolitisk linje, som i varje läge grundar sig på vårt eget nationella intresse. Vi har formulerat den linjen, men utan att vinna betydande stöd från en medborgerlig opinion, som på det hela taget varit frånvarande.