Den amerikanske säkerhetsanalytikern Fred Kaplans nya bok The Bomb. Presidents, Generals, and the Secret History of Nuclear War (Simon & Schuster 2020) har uppmärksammats av Olof Santesson i nr 2 (april/juni) 2020 av Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, vardagligt kallad ”Gula Tidskriften”.
Bomben, som fälldes den 6 augusti 1945 av en B-29 Superfortress flygmaskin, kallad Enola Gay, fick slut på världskriget i öst. President Harry S. Truman beskrev atombomben som ödelade Hiroshima som “a rain of ruin from the air, the like of which has never been seen on this earth”. När han insåg vidden av förödelsen ville han förbjuda ytterligare tillverkning av atombomber – om FN beslöt om detta. Så blev inte fallet.
Historien om ”the bomb” under de sjuttio följande åren handlar mycket om generaler och strateger, som suktat efter att göra “the bomb” till ett militärt vapen, trots allt.
1952, sedan amerikanska amiraler revolterat tre år tidigare mot “the A-bomb” på moralisk grund, designades flottans plan så att de kunde bära kärnvapen. ”The Army and even the Marine Corps were equipping their battalions and brigades with short-range nuclear missiles and even nuclear artillery shells to help repel an invasion.”
1954 slog Joint Chiefs of Staff fast att “[i]n a general war, regardless of the manner of initiation, atomic weapons will be used at the outset”. Här avsågs ett krig mellan USA och Sovjetunionen.
President Dwight D. Eisenhower, som var trött på markstrider, efter att USA förlorat över 35 000 man i Koreakriget, hotade med att fälla kärnvapen över Sovjetunionen, något som bidrog till en vapenvila. I samma veva höll utrikesminister John Foster Dulles ett tal om “The Strategy of Massive Retaliation”. Men Eisenhower skrev något senare i sin dagbok:
“The only possible way of reducing these losses [om Sovjetunionen anfaller först, min anm.] would be for us to take the initiative” och att “launch a surprise attack against the Soviets”. Men den möjligheten var ”impossible”. Det skulle vara ”against our traditions”, och ”Congress wouldn’t allow it”. Kaplan tillägger: “The only way to keep the nation secure, he concluded, was to maintain a powerful deterrent — and that meant a mighty nuclear arsenal.”
President Kennedys försvarsminister Robert McNamara kom att förorda ballistiska missiler i stället för bombplan, “precisely because they couldn’t be shot down and were, therefore, more reliable as deterrents”. Generalerna var dock inte övertygade: “but the details of tactics and strategy should be left to the professionals: should be left to them.”
Den så kallade Kubakrisen hade sin bakgrund i att Kreml hade knappt några vapen med en räckvidd att nå amerikanskt territorium i en respons på en första attack. ”But Khrushchev did have a fair number of medium-range missiles, and the idea struck him that placing some of those missiles in Cuba.”, vilket han senare försökte göra. Kennedy klargjorde för sina generaler et al. att om USA slår ut dessa missiler, kommer Sovjetunionen med säkerhet att ta Berlin, varpå en av dessa generaler replikerade: ”If they make a move, we’re gonna flame ’em!” McNamara rekommenderade en blockad av Kuba, och krisen löstes fredligt. Skildringen av Kubakrisen som ett pokerspel – där generalerna kom till korta – är i hög grad läsvärd.
“Six weeks later, the two countries and Great Britain signed a treaty outlawing tests of nuclear weapons in the atmosphere, under the oceans, or in outer space. The U.S. Senate […] ratified the treaty by a margin of 80 to 19. The treaty wasn’t the complete test ban that Khrushchev and Kennedy had discussed, but it seemed like a good start.”
En ny doktrin implementerades. McNamara kallade den ”Assured Destruction” som senare blev kallad ”Mutual Assured Destruction, MAD”.
Leonid Brezjnev, nu vid makten, noterade att även Sovjetunionen närmade sig ”a first-strike capability”.
Kapitel 5 har rubriken ”Madman Theories”. 1968 kom Richard Nixon att väljas som president, och han utsåg Henry Kissinger som sin säkerhetsrådgivare. Nixon konstaterade: “We may have reached the balance of terror.” Och Kissinger önskade att “put the Madman Theory to a test”. Teorin gick ut på att vid förhandlingarna med Nordvietnam, skulle Kissinger uppge att Nixon hade ett temperament som inte gick att styra, underförstått att allt kunde hända. Motparten var dock inte imponerad. Nixon, något besviken, insåg att kärnvapen inte kunde komma ifråga. Senare försökte Nixon även få Kreml att gå på ”jag är galen”-teorin.
Nixon fick nu upp ögonen för Thomas Schelling, som hade skrivit två böcker The Strategy of Conflict och Arms and Influence , vari tillämpades matematisk spelteori i olika krigsspel (han fick senare ett Nobelpris i ekonomi). Och utifrån Schellings teorier föreslogs hur ”small-scale nuclear strikes should be built around prepackaged slices of the SIOP [The Single Integrated Operational Plan, som var USA:s generalplan för kärnvapenkrig mellan 1961 och 2003, min anm. ] —a specific slice for one war scenario, a different slice for another scenario—which they labeled Selective Attack Options.” Men då optionerna kom att liknas vid rysk roulette, fick teorierna inget genomslag. Schellings Arms and Influence, som utgavs 1966, har just utkommit i en ny utgåva, med ett förord av ”höken” Ann-Marie Slaughter. Det finns nog anledning att återkomma till den boken här.
Problemet under det kalla kriget blev ””how to plan a nuclear attack that was large enough to terrify the enemy but small enough to be recognized unambiguously as a limited strike, so that, if the enemy retaliated, he’d keep his strike limited too”.
“Senior military officers eyed [president Jimmy] Carter with suspicion from the start.” Men han valde som sin säkerhetsrådgivare ”höken” Zbigniew Brzezinski (”Carter’s Kissinger”). I boken skildras hur Carter i april 1978 skrotade planerna på en neutronbomb, som skonade infrastruktur medan allt annat strök med. Västtysklands förbundskansler Helmut Schmidt blev rasande: “ it looked as if Carter was caving in to the Kremlin.”
Men som kompensation, med Brzezinskis och Carters tillstånd, sjösatte USA:s nationella säkerhetsråd “a plan to build 572 of the new weapons – 464 Ground-Launched Cruise Missiles and 108 Pershing IIs””
De Nato-allierade erbjöds att om man accepterade de 572 missilerna, “the United States would immediately remove 1,000 of the 7,000 short-range nuclear weapons in Europe”. I december 1978 accepterade Nato-ministrarna planen.
Dessförinnan hade Carter och Brezjnev skrivit under ”the Strategic Arms Limitation Treaty—SALT II”, även kallat ABM-fördraget, efter sju års förhandlande. Kissinger hade offentligt sagt “that the purpose of SALT was ‘to create a vested interest in mutual restraint,’ but in fact it did the opposite”, påpekar författaren.
“At a hearing on the accord, Senator John Stennis, chairman of the Armed Services Committee, asked [försvarsminister Melvin] Laird, ‘Under this agreement, will any of the United States’ planned deployment programs for offensive missiles be affected?’ Laird replied, ‘They are not.’”
Julen 1979 fick USA att revidera sina krigsplaner: Sovjetiska trupper hade landsatts i Kabul. Något som även skapade irritation i Peking. ”[The] limited nuclear options” kom åter upp på agendan. ”Even here, in this unintended consequence of an attempt to reduce the ravages of nuclear war, Jimmy Carter’s dreams were thwarted”, noterar Kaplan.
President Ronald Reagan kom till makten med mottot ”Peace Through Strength”. Och höjde försvarsbudgeten med 13 procent.
“In October 1981, Reagan signed a new guidance for the use of nuclear weapons, a National Security Decision Directive called NSDD-13.” Och i Foreign Policy utropade en påläggskalv: “Victory Is Possible”, samtidigt som “ Ronald Reagan detested nuclear weapons and, as passionately as Jimmy Carter, wanted to see them abolished”.
I ett tal gick Reagan så långt att “I call upon the scientific community in our country, those who gave us nuclear weapons, to turn their great talents now to the cause of mankind and world peace, to give us the means of rendering these nuclear weapons impotent and obsolete”.
Och med Mikhail Gorbatjov som ny president i Sovjetunionen kunde han ta upp tråden.
“Gorbachev took Reagan’s concessions a step further, proposing that both sides cut not just ballistic missiles but all strategic offensive weapons – the bombs and warheads – by 50 percent. Reagan said he was fine with that.”
I december 1987 kom Gorbatjov till Washington, där han och Reagan undertecknade “the Intermediate-Range Nuclear Forces Treaty”, “banning all U.S. and Soviet missiles of that type, not just in Europe but worldwide: in short, dismantling all the SS-4s, SS-5s, and SS-20s, even those aimed at China, as well as the Ground-Launched Cruise Missiles and Pershing IIs – 2,600 nuclear-armed missiles in all”.
Samtidigt hade Reagans säkerhetsrådgivare amiral John Poindexter, i ett topphemligt PM, förklarat: “Why We Can’t Commit to Eliminating All Nuclear Weapons Within 10 Years.” Reagan och Gorbatjov skrev under fördraget om ”the treaty for zero medium-range missiles anyway”.
I november 1988 blev George H. W. Bush president, med Dick Cheney som försvarsminister. Och de lyckades med att skära ned “the ‘required’ number of U.S. strategic nuclear weapons by half – from about 12,000 to 5,888 – and even that was after several compromises; a more stringent review could have cut more. Even so, it was the steepest reduction in Cold War history”. Samtidigt som Sovjetunionen föll samman.
Strax innan Bushs presidentskap var över, i januari 1993, skrev han och Boris Jeltsin under ”the START II treaty, which prohibited land-based ICBMs from carrying more than one warhead apiece”. Samtidigt hade Cheney förklarat för Bush “that he could make this deal without any sacrifice in U.S. power because the MIRVs on the Trident II missiles were accurate enough to destroy hardened targets, such as Russian missile silos”.
William Jefferson Clinton tog över Vita huset i januari 1993, då mycket kom att handla om Nordkorea.
“[T]he Non-Proliferation Treaty was more than a quarter-century old and had been signed – and faithfully followed – by 188 nation-states: all of the world’s states except India, Israel, Pakistan, and Sudan. And now North Korea was threatening to become the first of those 188 to sign out.” Tidigare presidenten Carter gjorde här en insats och flög till Pyongyang och lyckades få till ett avtal.
George W. Bush kom sedermera att bli president, med Condoleezza Rice som säkerhetsrådgivare. 2002 förmedlade han till omvärlden att Nordkorea, Iran och Irak var en ”axis of evil”. Och mycket kom att handla om att dessa stater innehade “weapons of mass destruction” och om regimbyte: “Cheney [nu vicepresident] was the prime mover in all these campaigns for regime change and for the resistance to diplomacy.” Men han blev alltmer isolerad: “Cheney found himself increasingly isolated. In early 2007, Bush let an assistant secretary of state, Christopher Hill, hold bilateral talks with North Korea in Berlin.” Kapitlet avslutas med: “For the first time in nearly forty years, nuclear proliferation was a front-burner threat.”
President Barack Obama tillträdde 2009. I januari 2007 skrev “four gray eminences of the national security establishment – Henry Kissinger, George Shultz, William Perry, and Sam Nunn (the ‘Four Horsemen’, they came to be called) – […] an op-ed for the Wall Street Journal titled ‘A World Free of Nuclear Weapons’”. Obama hade läst denna “as legitimizing his own views”, och flera av hans rådgivare “were advocates of no-first-use”, något som dock försvarsminister Robert Gates kritiserade: “His concern wasn’t so much the NATO allies – no one was worrying any longer about a Russian invasion of Western Europe – but rather Japan and South Korea, whose leaders were worried about aggression from China and North Korea.”
Obama tyckte dock att “it was crazy for any American president to use nuclear weapons first, under any circumstances”.
“The United States still had 180 nuclear weapons in Western Europe – all of them bombs to be carried by tactical fighter planes – a small fraction of the Cold War peak but far more than could be justified on security grounds; in fact, as almost everyone conceded, the bombs served no military purpose whatsoever.”
Obama och den ryske presidenten Dmitrij Medvedev signerade den 8 april 2010 ett nytt fördrag, ”a New START”, sedan gamla START från 1991 hade löpt ut. För att få igenom fördraget i Kongressen var Obama tvungen att acceptera “a ten-year, $80 billion program to sustain and revamp the Department of Energy’s nuclear weapons complex – the labs and other facilities where plutonium was processed, tritium was stored, and warheads were assembled”.
Obama klargjorde: “United States could ‘maintain a strong and credible strategic deterrent, while reducing our deployed strategic nuclear weapons by up to one-third.’” Och försvarsdepartementet gav ut “its Nuclear Employment Strategy (the administration’s new term for what used to be called the Nuclear Weapons Employment Policy)”, varefter Obama koncentrerade sig på Iran.
Men i februari 2014 annekterade Ryssland Krim. “Now, all of a sudden, the hawks in Congress were rolling out a grand list of new weapons – new ICBMs, bombers, submarines, air-launched cruise missiles, and a few different models of new warheads – carrying a total price tag of $1.3 trillion over the next thirty years.”
Just innan Obamas tid som president var över, höll hans vicepresident Joe Biden ett tal: “Given our non-nuclear capabilities and the nature of today’s threats, it’s hard to envision a plausible scenario in which the first use of nuclear weapons by the United States would be necessary – or make sense. President Obama and I are confident we can deter – and defend ourselves, and our Allies, against – non-nuclear threats through other means. The next administration will put forward its own policies. But, seven years after the Nuclear Posture Review, the President and I strongly believe we have made enough progress that deterring – and, if necessary, retaliating against – a nuclear attack should be the sole purpose of the U.S. nuclear arsenal.”
Sedan kom vändningen.
2017 signerade president Trump hans administrations “Nuclear Posture Review”, ett sextiofyra sidor långt dokument “that called for building new types of nuclear weapons and integrating them with the military’s conventional war plans– in short, for treating nuclear weapons as normal. The red lights flashed, the alarm bells rang furiously.”
“[I]t was clear that, in language more bellicose than any president’s since the end of World War II, Trump was talking about launching nuclear weapons at North Korea – not if its leader, Kim Jong-un, first attacked the United States, but merely if he developed the ability to do so.”