Det är utmärkt att statsminister Magdalena Andersson sagt offentligt att det inte nu är tid för Sveriges regering att ansöka om medlemskap i Nato.
Utmärkt också att såväl statsminister som utrikesminister påtalat att Ryssland inte kan diktera Sveriges beslut utan att det är i Sverige vi avgör om vi skall ansöka om medlemskap.
För att vi medborgare skall känna oss helt trygga i att vårt nationella självbestämmande värnas behöver vi tydliggöra också för till exempel Estlands statsminister Kaja Kallas att svenska medborgare fattar beslut i landets frågor. Det borde vi gjort också då Trumps försvarsminister, USA-generalen James Mattis, uppmanade Sverige att inte rösta för FN-resolutionen om förbud mot kärnvapen.
Vad är då det Nato som också utomstående försöker påverka svenska folket att ansluta sig till? Från 1999, då Nato utan FN-beslut anföll Jugoslavien och bombade landet under 78 dagar, vet vi att det inte är en ”försvarsallians”.
USA:s president tar idag munnen full av FN-stadga, folkrätt och mänskliga rättigheter, men omvärlden känner de krigsbrott som begåtts av USA och dess allierade i Nato. USA och dess Nato-allierade försöker göra FN-stadgans aggressionsförbud till sitt privilegium att tolka. Att trolla fram när det passar, som efter Iraks invasion av Kuwait 1990 och idag då Ryssland gått in i Ukraina. Men för länder som Sverige borde FN-stadgan inte vara ett regelverk att glömma när det passar. För oss och för huvuddelen av världens länder är ett upprätthållet aggressionsförbud ett värn. Och för mig är det Sverige det gäller nu – i Sverige har jag språket, hemmet och i kraft av medborgarskapet också det politiska mandatet att agera. Jag har inte något annat hemland.
Sverige har deltagit i flera av Natos anfallskrig sedan början av senaste kriget mot Afghanistan 2002. Deltagit också i andra anfallskrig med Nato, som det mot Libyen 2011 i trots mot FN-resolution 1973 och därmed i trots mot FN-stadgan. Förutvarande utrikesministern Carl Bildt berättade för oss i SVT 18 maj 2011 att svenska JAS-piloter stått för en fjärdedel av flygspaningen för att lokalisera bombmålen i Libyen. Vad har det blivit av Libyen som land för människor att bo i? Elva år senare kan inte någon fred för folket skönjas.
Svenska regeringar höll oss i Natos och USA:s krig i Afghanistan i nära 20 år – argumentet var att svenska soldater i Afghanistan skyddade svenska säkerhetsintressen – men vi har nu sett att det endast var USA:s geopolitiska intressen vi var där för att tjäna. USA förlorade kriget militärt, men fortsätter kriga ekonomiskt med stöd av bland andra Sverige och med frysande och svältande afghanska barn som offer.
Vi skall naturligtvis arbeta för en politik som omöjliggör att Sverige blir delaktigt i anfallskrig och därför också arbeta mot ett svenskt medlemskap i Nato. Ett medlemskap skulle helt underställa oss Natos regelverk och den starkaste maktens geopolitiska intressen – det vill säga USA:s. Och naturligtvis inte skydda oss från att bli krigsskådeplats i den stormaktskonflikt som är under uppsegling.
Kriget i Ukraina anförs i media som skäl till att det skulle brådska med en svensk medlemskapsansökan. Men ett svenskt Nato-medlemskap förändrar inte dagens situation i Ukraina, utan ökar istället risken för att Sverige i en inte avlägsen framtid blir krigsskådeplats som Ukraina. Vi i Sverige skall inte låta oss dras med i stormaktspelet kring Ukraina. Sverige kan bidra med humanitärt bistånd till Ukraina och stödja alla initiativ till förhandlingar. Österrike och Irland är exempel på länder i EU som bidrar humanitärt men inte militärt.
En majoritet av världens länder har fördömt invasionen i linje med FN-stadgans aggressionsförbud – men i världen utanför ledningen av Europeiska Unionen, USA, Australien och Japan finns en insikt om att USA:s och Natos beskrivning av bakgrundskonflikten är ensidig. Och utan en konkret analys av orsaker – ingen möjlighet att förhandla fred.
Länder som Sydafrika, Indien, Brasilien, Irak, Tanzania och Mexiko deltar inte heller i de av USA och Europeiska Unionen påbjudna sanktionerna mot Ryssland. I denna nya, mångpoliga värld behöver vi i ett glest befolkat land i nordvästra kanten av den euroasiatiska kontinenten orientera oss och tänka efter.
Värnplikten skall utökas i Sverige enligt beslut i riksdagen. Men det innebär inte att allmän värnplikt återinförs. Vi i Sverige behöver en värnpliktsarmé och ett brett civilförsvar inom landets gränser som värn mot de officerare som nu under dryga 20 år fostrats under Natos rules of engagement – märk vad statstjänstemannen Michael Claesson, officerare och Försvarsmaktens insatschef, slår fast på Försvarsmaktens hemsida. Han påpekar att det han benämner ”insatsen i Afghanistan” har ”fostrat en hel generation svenska officerare”.
Nej till svenskt Natomedlemskap!
Anm: anförandet hölls vid Nej till Nato:s manifestation på Sergels torg lördag 26 mars 14-16. Medarrangör var Folket i Bild