”Die Hitler kommen und gehen, aber das deutsche Volk, der deutsche Staat bleibt”, är ett yttrande, som tillskrivs Josef Stalin mitt under andra världskriget. Jag vet inte, om det är korrekt återgivet från ryskan. Stalin kunde ju inte tyska; det är taget från en dagorder i februari 1942. Men han hyste respekt, också beundran för det tyska. Skulle Tyskland kunna resas ur ruinerna? Det var ju vad som skedde. Med Marshall-plan till de besegrade och ett ganska fördomsfritt umgänge med Hitler-regimens handgångne män, som fick poster i den nya förbundsrepublikanska staten. (I DDR-staten vann de också inträde.) Idag finns de som anser, att det krigiska Ryssland måste förgöras. ”Det ryska imperiet måste slås sönder och gå under”, heter det således på en blogg, som hetsar mot allt ryskt (på ett mycket otrevligt och xenofobiskt sätt, och därför vill jag inte länka till den): ”Ner med Ryssland! Krossa det ryska imperiet! Befria de ryskockuperade områdena i Europa och Asien!” Det fanns en sådan plan också för Tyskland, den så kallade Morgenthau-planen, efter Franklin D. Roosevelts finansminister Henry Morgenthau Jr.
Den gick ut på att stycka Tyskland i tre storprovinser, där befolkningen skulle livnära sig på jordbrukssysslor. Avindustrialisering alltså. Tyskar skulle tvingas till tvångsarbete utomlands.
Lyckligtvis realiserades den ej. Efter kalla kriget, Sovjetunionens kollaps och upplösning drabbades emellertid den stora segrarmakten av något liknande. Sovjetväldet amputerades, dess allmänna egendomar förskingrades och kom i händerna på en klass av affärsmän som berikade sig genom ljusskygga metoder, kapitalflykt följde liksom storskalig brain drain. Moderlandet Ryssland reducerades till en i huvudsak råvaruproducerande nation med en vapensmedja. Nu har det visat sig, hur illa den ryska krigsmakten är rustad och övad. Då ska vad som återstår av imperiet ”krossas”, ”slås sönder och gå under”. De flesta ansvariga i väst anser, att det är ett recept på världsundergången. Det kan inte, får inte brukas. Däremot kan Ryssland förödmjukas – ytterligare.
Det saknas inte varnande fingrar. När imperier faller, bör det finns en reservplan. För det postsovjetiska Ryssland har det inte funnits någon sådan. Eller har det funnits en idé om att Ryssland genom ytterligare nederlag ska delas upp i något slags nykolonialt arrangemang? Hur det senare skulle vara möjligt utan ett förödande kärnvapenkrig över åtminstone det norra halvklotet, har dock ingen kunnat göra troligt. Det ryska lär inte utplånas på annat sätt. I ett sådant läge kommer naturligtvis Sverige som Nato-stat att ligga mycket illa till. Här finns enbart osäkerhet att inhösta, terror att frukta. Allierade kommer inte att hinna avvärja en atomvapenattack mot Sverige. Och om Sverige ska delta i attacker mot Ryssland, kommer vår säkerhet att ytterligare försämras. Rysslands eventuella upplösning blir vårt lands säkra undergång.
Denna riskbedömning har inte funnits med i bilden, när svenska beslutsfattare har slagit in på Nato-spåret. De har spelat antirysk roulette. Tyskland under Hitler ville utrota och utplåna men fick bestå, om också inom justerade gränser. Det var inte fråga om storsinthet utan om realpolitik. Det går inte att ha pariastater i en fungerande världsordning. I förhandlingar ska man kunna vara tuff, men utanför förhandlingsrummet är det ömsesidig respekt som gäller. Varken den ryska sidan eller Nato-sidan har varit mönstergill på denna punkt. Nu när Sverige ger upp sin medelväg, kommer vi knappast att kunna parera allehanda oskick. Våra ledares uppträdande i Madrid var minst sagt undergivet. Sverige bör klart deklarera, att Ryssland kommer att bestå också efter Ukraina och att det är det ryska folkets sak att bestämma vilken ordning, som där ska råda. En ryss är inte mindre värd än en tysk eller en svensk. Ur ett lång historiskt perspektiv kan man möjligen säga, att det är erfarenheter av livegenskap, under olika styren, som ligger ryssen i fatet. Men att vara livegen eller slav är ingen egenskap utan ett ok att göra sig av med. Ökade bördor gör inte den saken lättare.