På Sune Olofsons Facebook-tråd kommenterades Anders Björnsson artikel på denna sajt, ”Förhandling, inte kapitulation”, av bland andra ambassadören Carl Henrik Ehrenkrona. Björnsson sände via Olofson en kommentar till kommentaren. Vi återger replikväxlingen här.
Ehrenkrona skriver:
Märkligt att ingen här ser parallellen till andra världskriget. Anders Björnsson kan nog sin historia. Men att förhandla med Ryssland nu är lite grand som om Churchill 1940 följt sin utrikesministers råd och slutit separatfred med Nazityskland.
Kanske hade besparat Västeuropa en del lidande men till vilket pris. Ingen ansvarskännande person vill se Ryssland krossat och det är för övrigt helt orealistiskt om man inte vill kasta in Europa i ett kärnvapenkrig.
Men gärna att den nuvarande regimen störtas och att Ukrainas gränser återställs sådana de var före 2014. Det är det rimliga krigsmålet och torde vara omöjligt uppnå enbart genom förhandlingar. Eftergifter till Ryssland nu är lite som de eftergifter Chamberlain m fl gjorde till Hitler fram till september 1939. Ser för övrigt inga rimliga förslag till lösning i Björnssons artikel.
Den realpolitiska lösningen blir förstås som Molotov Ribbentroppakten med en uppdelning av Europa i ryska och västliga intressezoner. Vill vi det? För övrigt finns väl flera kritiska röster både mot NATO medlemsskap och kampen mot Ryssland som fått komma till tals både i DN och i andra fora.
Men det är en liten minoritet av äldre diplomater och vänsterfolk som lever kvar i alliansfrihetens lyckliga tid som i realiteten byggde på stöd från NATO om någon hade hänt. Märkligt.
Björnsson svarar:
Carl Henrik Ehrenkrona, en diplomat som jag har lätt för att uppskatta, har missförstått mig. Mitt och andras yrkande på förhandlingar i Ukrainakriget går ut på att få stopp på Rysslands olagliga framfart. Det gäller att rädda Ukraina som stat. Det gäller att undvika en upptrappning, som riskerar att förvandla ett regionalt krig till ett allomfattande världskrig.
Winston Churchills vägran att sluta separatfred med Hitlertyskland skedde mot bakgrund av ett redan pågående världskrig. Den tyska regimen hade förvisso inte nöjt sig med ett sådant utfall. Den var inriktad på fortsatt expansion och aggression, även om krigföringen mot västmakterna skulle ha upphört. Och den hade redan lagt under sig en stor del av Europa.
Dagens västmakter har all anledning – ja, en existentiell anledning – att inte bli krigförande parter. Ukraina stöds i sitt försvarskrig på eget territorium av många stater och befolkningar runt om i världen. Detta politiska – och delvis också militära – stöd ger landets regering en stark förhandlingsposition. Men det går inte att se något slut på detta krig enbart genom vapens bruk.
Detta skiljer denna post-imperiella konflikt, utlöst av Ryssland, liksom den i Vietnam, ett post-kolonialt befrielsekrig, från ett fullskaligt storkrig, med domedagsvapen på ömse håll.