Fram till en bit in på 80-talet försökte Sverige upprätthålla ett starkt försvar – det var ett så kallat invasionsförsvar, det vill säga vi skulle kunna erbjuda rejält motstånd om någon stat försöka invadera landet.
Flygvapnet skulle kunna sänka fientliga fartyg på andra sidan Östersjön, våra ubåtar skulle reducera angreppet ytterligare liksom vårt kustartilleri. Kom de iland skulle de bekämpas med alla till buds stående medel av merparten av cirka 30 brigader, 170 000 soldater skulle långsamt bekämpa fienden över en stor sträcka till dess denne inte längre kunde klara sitt underhåll eller bli så reducerad att de var tvingade att uppge striden. Det var i stort vår försvarsidé. Detta kan nu ej längre vara hemligt för så kan vi ej längre göra eftersom merparten av dessa förband ej finns längre.[…]
Något jag har saknat i debatten är två saker. Varför diskuterar vi inte vår erbarmligt långsamma ökning av försvarets resurser? Jag tror att 7 000 personer ska kallas till mönstring i år och sedan planeras drygt hälften för värnpliktstjänstgöring – detta borde vara 70 000 till mönstring och minst hälften till värnpliktstjänstgöring, inte nu men inom några få år. Läs artikel