Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik kan bara ha ett huvudmål: att vi inte dras in i krig om de skulle bryta ut i vår omvärld. Av det följer att vi inte ska delta i krig någon annanstans heller. Våra stridskrafter, militära och andra, ska endast användas för att försvara det egna landet. Detta bör styra Försvarsmaktens inriktning. Det är därför vi behöver ett folkförsvar, inte insatstrupper.
Självfallet kommer Sverige att ”beröras” av krigshandlingar i en nära omvärld, också om vi inte själva skulle bli anfallna. Under 1900-talets bägge världskrig, som vi stod utanför, blev befolkningen utsatt för ekonomiska svårigheter av olika slag, och krigförande makt passerade med styrkor genom vårt territorium. En del ”opålitliga element” sattes i läger; i krigets slutskede blev vi fristad för flyktingar.
Svenska frivilliga deltog i Finlands krig, och svensk militär utrustning fördes under vinterkriget 1939–1940 över till vårt östra broderland.
Ändå behöll Sverige sin neutralitet genom att inte välja sida, vare sig 1914–1918 eller 1939–1945, och genom att hävda sin territoriella integritet. Sverige var inget viljelöst offer för någon av de stridande parterna, även om sympatierna för dessa varierade inom den politiska klassen och inom befolkningen som helhet och somliga önskade ett tydligare svenskt ”engagemang”. Vi var ”berörda” men blev aldrig angripna eller ockuperade.
Detta är småstatsrealismens essens. Den bygger på insikten om att den lilla staten inte har några naturliga vänner utan allenast sina egna intressen att tillvarata. Den vägleds av en misstänksamhet mot stormaktspolitiken. Den strävar efter att utjämna konfliktytor, att skapa förtroenden, att inte utpeka fiender och att vara försiktig med att utmåla hotbilder. Med klok politik kan man undvika att dras med av malströmmen.
Så måste den lilla, alliansfria statens regeringar arbeta och lägga sina ord.
Det utesluter inte ”samarbeten” för att stärka den egna försvarsförmågan. Och givetvis utesluter det inte heller en beredskap att välja sida, om vårt lands strävan att stå utanför krigshandlingar skulle misslyckas. Men det kan inte vara klok politik, ur detta perspektiv, att binda sig på förhand och därmed begränsa handlingsalternativen i ett verkligt, skarpt läge.
Det senare är snarast uttryck för en känsla av hopplöshet, att det är väldigt litet vi kan göra när stormen bryter ut – annat än att förlita sig till andras offervilja! Den känslan bortser från att även småstaten är en aktör som sänder ut signaler och positionerar sig inför det värsta av alla fall. Den lilla staten har, paradoxalt nog, mer att förlora på ett krig än en stor stat, ty den förra men knappast den senare riskerar då att gå under som nation.
Och just därför får vi inte ikläda oss offerrollen. Den skulle kosta på tok för mycket. De som talar om Sveriges ”vänner” och ”allierade” driver ett mycket högt spel, övertygade som de är att alla håller sig till spelets regler. Men i ett krigsfall kastas alla regler över ända. Själva kriget – om det inte är sanktionerat enligt FN-stadgan eller utgör försvar mot en angripare – är ett regelbrott och ett bevis för att sådant som man har kommit överens om inte längre gäller.
Sverige måste önska sig fred till varje pris, och bästa sättet för att förverkliga en sådan önskan är att själv uppträda som en fredsfaktor.
Hur då?
Vårt land får inte misstänkas gå andras ärenden. Vi bör inte göra åtaganden eller ingå obligationer, försåvitt de inte följer av eller är förenliga med internationell rätt. Vi får inte lita på stormaktslöften, från vilket håll de än kommer. Vi kan inge respekt genom att respektera andra och samtidigt ingjuta en stark försvarsvilja i det svenska folket. Vi måste undvika split när det gäller vår nationella säkerhet.
Utgångsläget är egentligen mycket gynnsamt. Sverige har inga olösta problem med någon av sina grannar och inte med någon annan heller. Hoten mot vår suveränitet måste betraktas som ringa. I och kring Östersjön är spänningsnivåerna lägre än i många andra hörn av jordklotet. Konstruktiva idéer till samarbete över gränserna saknas inte, och i nuläget är den finska statsledningen praktiskt drivande i detta arbete.
Under den finska statens jubileumsår borde vi kunna inspireras av detta föredöme. Finland var aldrig offret utan kämpen. Bertolt Brecht skrev en gång att finnarna är ett folk som tiger på två språk. Han hade faktiskt fel. Det är ett folk som dyrköpt har lärt sig vikten av att tala många språk, och att använda språkens alla nyanser, om man vill bli riktigt förstådd.