Vår säkerhetspolitik vilade under många år på alliansfrihet. Detta tillsammans med en försvarspolitik baserat på ett starkt militärt försvar, tjänade Sverige mycket väl under kalla krigets dagar.
Sveriges, och Finlands, alliansfrihet medverkade därmed till en lägre spänningsnivå i norra Europa mellan NATO:s medlemsländer och Warszawapakten. Samtidigt gav detta Sverige utrymme att agera självständigt i många globala frågor.
Sverige var pådrivande för nedrustning och kärnvapenförbud. Vi bekämpade aktivt kolonialism och stödde befrielsekampen i många länder. Självständigt och trovärdigt kunde vi agera, oavsett om detta utmanade Sovjetunionen eller USA. Vietnamkriget är ett exempel. Kampen mot apartheidregimen i Sydafrika ett annat. Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien ett tredje.
Med en växande osäkerhet i vår omvärld har Sverige ställts inför dilemmat att vårt eget försvar är för svagt. Detta åtgärdas nu. Samtidigt styrs den säkerhetspolitiska doktrinen mot en militär knytning till västmakterna. Som ett brev på posten kommer nu en minskad självständighet i säkerhetspolitiska frågor. I dagarna sker det inför öppen ridå. USA:s president Donald Trump söker, genom sin försvarsminister, diktera huruvida Sverige ska skriva under FN:s resolution om kärnvapenförbud eller inte…
Just nu behövs en tydlig global agenda för avveckling av massförstörelsevapen. Sverige ska självklart vara pådrivande för det, oavsett vad NATO och USA säger.
Det är ett stort misstag att allianspartierna istället väljer att följa Donald Trumps linje. Förmodligen sker det med ett hägrande hopp om att få bli medlem i NATO-klubben. Det gör att frågan om fred och nedrustning också blir en valfråga i Sverige. Läs ledaren