Någonting som utmärker stormaktens förhållande till omvärlden är att den försöker tala om hur andra länder bör bete sig, och får den inte som den vill drar den sig inte för att ingripa. Världshistorien är smockfull av exempel på detta. Även stormakter som befinner sig på reträtt kan vilja bestämma och kontrollera. När reträtten är fullbordad, upphör som regel ambitionen att göra det.
Före detta stormakter är emellertid ett underfundigt släkte. När de europeiska kolonialväldena föll efter andra världskriget, slöt sig de forna moderländerna samman för att skapa en union. När sovjetimperiet föll, upplöstes samtidigt den multietniska unionen av republiker och mindre entiteter. Vad som kommer att hända när Förenta staterna förlorar sin hegemoniska ställning i världspolitiken (och världsekonomin) är inte alldeles lätt att förutspå.
En del före detta stormakter behåller vissa reflexer från de gyllene åren. Dagens Ryssland och morgondagens USA har således haft sina föregångare. De har inte sig vanan att inte hålla sig till i förväg uppställda regler. De anser fortfarande att de kan göra litet som de vill, även om deras möjligheter att påverka andra har blivit starkt beskurna. De kan inte längre vinna några storkrig, men småkrig kanske.
Vi lever i en epok av uppåtstigande och nedåtgående stormakter, och kanske är det svårt att tänka sig epoker i den skrivna historien som inte har varit sådana. Många välden har så gott som spårlöst försvunnit: romarnas, mongolernas, abbasidernas, aztekernas. Några hänger kvar, som det kinesiska. De flesta människor på jorden har att foga sig i deras inflytelsesfärer, vilka långt ifrån alltid har måst fogas samman till formella, statliga strukturer.
Sverige har under några århundraden befunnit sig i spänningsfältet mellan sådana makter som det här är fråga om, efter att sedan länge ha upphört att vara en själv: svanesången pågick väl i hundratalet år, en period då revanschismen frodades allt under det att reträtten genomfördes, om också i tämligen oordnade former. Man kan säga att detta för det svenska samhället var en både dyrköpt och lycklig läroprocess, som nödvändiggjorde reformer, först och främst på jordbrukets område.
Därefter behövde Sverige förhålla sig till konserten av makter i Europa. Gamla allianser, som den med osmanska riket, förlorade sig i historiens töcken. Sjömakterna, England och Nederländerna, hade alltid varit opålitliga förbundna. Den gamla rivalen Polen fanns inte längre. Med Frankrike tog den ”speciella relationen” slut under Napoleon: både Bernadotte och den sedermera detroniserade Gustav IV Adolf blev hans fiender.
För småtstaten gällde det att balansera och finna en jämvikt. Att inte försvära sig. 1800-tals-liberalismen i Sverige förespråkade neutralitetspolitik – inga stormaktsbindningar. Det var mycket förutseende inför det följande seklet.
Mellankrigstidens stormakter, Frankrike och Storbritannien, spelade med höga insatser men vacklade båda i sina ekonomiska fundament. De gav inte det internationella systemet mellan världskrigen en chans. Ryssland och Tyskland var parianationer (”rough states”). Den kollektiva säkerhetens idé ratades av alla maktägande parter. Småstaterna prövade att gå den väpnade neutralitetens väg, och Sverige lyckades.
Det sagda har, enligt min mening, definitivt bäring på hur den alliansfria småstaten Sverige bör lägga sina ord i dagens värld.
I diplomatin och utrikespolitiken är orden, till skillnad från inom publicistiken, i sig själva handlingar: inom publicistiken följer eventuellt handlingar på orden. Torgny Segerstedt, Handelstidningens legendariske chefredaktör, ville att Sverige skulle dras in i andra världskriget, på västmakternas sida. Så blev det dessbättre inte. Det är ingen anledning att klandra honom. Han satt inte i regeringen. Ingen kunde utkräva ansvar av honom (annan än hans arbetsgivare förstås).
Det är de som sitter i regeringen som utkrävs ansvar, eller borde.
Inte heller i den nära framtiden finns det grundad anledning att dra in Sverige i en krigssituation, exempelvis på Västalliansens sida. Nato är en bricka i stormaktspolitiken som vårt land bör ställa sig utanför. Vi ska inte dela in omvärlden i vänner och fiender, vi får inte vägledas av sympatier och antipatier, vi har inte råd att dra på oss någons ilska för att vi känner ett behov av att stå upp för en god sak. Bakom det goda lurar ofta katastrofer av oförutsedda dimensioner.
”Sikkerhet er noe man må bygge sammen med sine motparter”, har den garvade norske säkerhetspolitiske forskaren Sverre Lodgaard sagt, ”i respekt for hverandres grunnleggende interesser”. Särskilt för den lilla staten är det bokstavligen livsviktigt att en motpart aldrig urartar till en motståndare, och den bör därför själv undvika dryghet och later, som den starkare alltid kan avfärda som naivitet och bristande mognad – ungefär som en amerikansk diplomat en gång avfärdade en skällande svensk utrikesminister.
Ja, också bandhundar kan skälla, men det imponerar sällan.