I det militära myller som råder dagen Syrien och Irak är det svårt att se vem som för ögonblicket är vän och fiende, vilka som är the good guys och the bad guys. Turkiet, efterföljarstaten till det imperium som under århundraden härskade över dessa områden, har haft stora svårigheter som granne att bestämma sig för vilken häst som är värd att satsa på och vilka krafter som måste bekämpas.
Nyss slog den turkiska armén till mot Islamiska staten i en hämndattack mot självmordsbombning inne på turkiskt territorium. Men som Bitte Hammargren har påpekat (Svenska Dagbladet 26/7) har Turkiets främsta måltavla sedan en tid tillbaka varit Syrien vars regering den har velat undanröja. Den andra måltavlan har varit regionens kurder, som finns i såväl Turkiet som i Irak och Syrien. Först i tredje hand har IS kommit – en statsbildning in spe vars militära attacker starkt har underlättats av att Turkiet har hållit sin gräns mot Syrien porös och därmed underlättat för de jihadistiska krigarna att förflytta både manskap och utrustning och föra dem i skydd.
Turkiets fientlighet mot Assad-regimen uppmuntrades från början av västmakterna som opererade genom den självutnämnda Fria syriska armén. Men denna senare konstruktion saknade folklig bas, ett ”missförhållande” som organisationer av al-Qaida-typ kunde utnyttja för att erövra territorium. Deras strävanden underlättades vidare av sammanbrottet för den irakiska staten och armén som den amerikanska och brittiska interventionen 2003 åstadkom. Den sekulära irakiska regimens kollaps födde och gödde den religiösa, väpnade sekterismen. Libyen, en av västmakterna åstadkommen failed state, är ett viktigt bas- och rekryteringsområde för dagens gudskrigare.
Man ser hur farligt det är att leka med elden, också om man sitter på världens väldigaste krigsmaskin och styr en militärallians. När ett krig utlöses, eller när inbördes konflikter i ett land omvandlas till ett inbördeskrig där olika parter stöds och finansieras av främmande makter, utlöses energier som efter ett tag blir omöjliga att hålla under kontroll. De ursprungliga stridslinjerna förskjuts, koalitioner bryter samman, hela allianssystemet reorganiseras. Några faller ifrån, andra tillkommer; inledningen ser aldrig likadan ut som slutet. Också 1900-talets europeiska storkrig gav exempel på sådana omgrupperingar. Vem litade egentligen på vem under de olika faserna? Under andra världskriget stred Finland tre gånger mot två olika fiender: under vinterkriget ensamt mot Sovjetunionen, under fortsättningskriget mot samma fiende i vapenbrödraskap med Hitlertyskland (som under vinterkriget varit i allians med Sovjetunionen) och under Lapplandskriget mot Tyskland på Sovjetunionens direkta befallning Ingen krigsplanering hade förutsett ett sådant scenario.
Under det irakisk-iranska kriget stödde USA den irakiska sidan mot den öppet anti-amerikanska regimen i Teheran. Dagens shiitiska regim i Bagdad är de iranska mullornas bästa vän på jorden – och Washingtons egen skapelse efter Georg W. Bushs evangelistiska korståg (”coalition of the willing countries”, till vilken främst Australien och Polen slöt sig med stridande förband).
Denna krigens oberäknelighet har våra Atlantpaktsvurmare mycket svårt att förstå sig på. De tror att den nuvarande militäralliansen – all historisk erfarenhet till trots – kommer att bestå i alla väder. De inbillar sig att Tyskland och dess befolkning skulle vara beredda att en tredje gång möta Ryssland i en öppen militär konfrontation – ett internationellt storkrig som med största sannolikhet också kommer att bli ett kärnvapenkrig. De förstår inte att det tyska folket, på ömse sidor om den hissade järnridån, har blivit ett pacifistiskt folk. De blundar för att den gamla fransk-ryska vänskapen, som är kulturell men också militär och ekonomisk (det var franskt lånekapital framförallt som bidrog till moderniseringsprocesserna under den sista tsartiden), har stått pall för skiftningarna i samhällssystem allt sedan dess.
Detta bör man beakta när det idag målas upp fiendebilder. Sådana har aldrig varit konstanta. Inte ens utgångsläget är givet. Italien hoppade av den så kallade trippelalliansen med Tyskland och Österrike–Ungern när första världskriget bröt ut och bytte strax sida. Vilka sanktionsmöjligheter har Natos medlemsstater mot en eller flera som bryter mot eller drar sig ur stadgans ömsesidiga förpliktelser i ett hett läge? Inte ens i fråga om de pågående sanktionerna mot Ryssland finns det annat än en mycket ytlig enighet inom alliansfamiljen (som i det här fallet har tagit gestalt av EU, med ett antal icke-familjemedlemmar adjungerade).
Nästan ingenting alls talar för att Nato skulle ingripa out of area i Ukraina (som det gjorde i före detta Jugoslavien, särskilt genom flygbombardemanget våren 1999, som fick till följd att Europas karta ritades om, och detta faktiskt inte första gången efter kalla krigets slut, som en följd av diplomatiskt kattrakande och yttre politiskt våld). Väst har accepterat återinförlivandet av Krim i den Ryska federationen, och både Ryssland och Väst agerar genom ombud på den ukrainska statens mark. Skulle verkligen Nato (och EU) tåla en sådan instabilitetsfaktor i sin krets?
För inte länge sedan var det Vitryssland som fick schavottera som ”Europas sista diktatur”. År 2015 är det Ryssland självt som inte längre anses vara rumsrent. Sådana projektioner bör en liten stat akta sig för att göra. Den har ingen anledning att moralisera. Dess eget förflutna är inte till alla delar fläckfritt. Den har lagt krigen bakom sig. Den bör inte utsätta sig för faror genom att knyta falska förhoppningar till en solidaritet som kommer att kunna prövas först då kriget har blivit ett dystert faktum.