Östen Undén (1886–1974) avgick som Sveriges utrikesminister under hösten 1962 efter lång och trogen tjänst. Han innehade första gången denna post under Hjalmar Branting (1924–1926) och deltog aktivt i Nationernas förbunds (Folkförbundets) arbete som svensk delegat. Under andra världskriget, då han var ordförande i riksdagens utrikesutskott, uppträdde han mot inslag i samlingsregeringens eftergiftslinje. 1945, när samlingsregeringen avgick, tillträdde han på nytt som utrikesminister.
Undén satte sin prägel på svensk utrikespolitik under en mycket lång period. I juli 1962, inför sin avgång, höll han i Ransäter i Värmland ett tal om realism och idealitet i utrikespolitiken; något av ett politiskt testamente. Det har runnit åtskilligt med vatten under broarna sedan dess. Men att nu, drygt femtio år senare, läsa Undéns text är uppfriskande, särskilt i en samtid av hållningslösa så kallade solidaritetsförklaringar, långtgående Nato-samarbeten, kraftiga försämringar av landets försvarskraft och känslomässigt tal om värdegemenskap. Undén tar oförfärat tag i, tydliggör och analyserar frågeställningar som vi i högsta grad stöter på idag, om än ofta i förvrängd form. Han tar bland annat upp och skärskådar påståenden om att alliansfrihet skulle innebära en omoralisk och självisk hållning; att svika solidaritetens krav. I talet konstaterar han att en realistisk kollektiv säkerhet de facto inte kunnat etableras till följd av stormakternas hållning (så som än idag), varför en liten stat måste dra kyliga slutsatser för sin egen säkerhet av det förhållandet. Han understryker också hur viktigt det är för den förda politikens trovärdighet och förankring att Sverige är militärt väl rustat för att skydda det egna territoriet och den egna suveräniteten, och att detta utgör ett väsentligt bidrag till säkerheten även för andra stater. Läs Undens tal i Ransäter