- Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget innebär den ”uttalade tanke[n] om att solidariskt, efter var och ens eget bestämmande och förmåga, tillsammans agera när ett eller flera medlemsländer [i Nato] utsätts för ett väpnat angrepp”, som det ordagrant heter i rapporten Säkrare grannskap – osäker värld (Ds 2003:008, kursiv. här), framlagd av Försvarsberedningen, under Håkan Juholts ordförandeskap.
Bakgrunden till resonemanget var terroristattackerna mot mål i USA 11/9 2001 och de krav det inträffade ställde på sammanhållningen inom Atlantpakten. Rapporten konstaterar att ”USA valde att agera på egen hand, dock med stöd av Nato”. (Och med stöd av vissa andra också, får man väl tillägga.)
Det var första gången, skrev Försvarsberedningen, som ”principen om att tillämpa ett solidariskt kollektivt självförsvar mellan alliansen medlemmar åberopades”. Nu definierades även terroristhandlingar som ett yttre hot mot ett medlemsland. Men den referens som Nordatlantiska rådet (NAC), Natos högsta beslutande organ, i detta sammanhang gjorde till artikel 5 kunde, hette det, ”i huvudsak, men inte enbart, betraktas som en politisk solidaritetsdeklaration” .
Följaktligen: karaktären av artikel 5 var ett åtagande utan någon som helst ”automatik”, särskilt inte militär: ”Åberopandet av artikeln efter terroristattackerna den 21 september 2001 kom att framhäva artikelns politiska snarare än dess militära dimension .”
Detta skrevs vid en tidpunkt då man talade om en ”vidgad hotbild” i efterdyningarna till kalla krigets skarpa systemkonflikt. Drygt tio år senare är signalerna annorlunda. Vissa menar att kalla kriget har återvänt. Vad jag vill peka på är att de åtaganden som följer av artikel 5 i fördraget är varken absoluta eller oföränderliga; det handlar inte om en garanterad förpliktelse – detta har Rolf Andersson klargjort i en artikel (3/8) på alliansfriheten.se – eller nödvändigtvis om militär undsättning medlemsstater emellan. Det handlar i varje enskilt fall om vilja (”bestämmande”) och förmåga. Detta är en potentiellt splittrande faktor inom en allians som själv inte äger några permanenta stridskrafter.
Senast under Libyenkriget 2011 kom en djupgående klyfta inom Nato i dagen när det gäller gemensam militär aktion.
2.Det tycks också som om olika Nato-länder befinner sig på kollisionskurs med varandra i de pågående våldsamma konflikterna i Syrien och Irak.
USA och Turkiet väljer här att satsa på olika hästar och rikta elden mot olika fiender. Inför Irakinvasionen 2003 (som inte var en Nato-insats) vägrade Turkiets regering som bekant trupptransporter av anfallsstyrkor genom landet. Nu bombar amerikanskt flyg Islamiska statens (IS) stödjepunkter, en fundamentalistisk, dödsföraktande krigarorganisation som Turkiet ger indirekt stöd genom att rikta militära angrepp mot kurdiska styrkor vars syriska gren utgör IS’ svåraste motståndare på slagfältet och, enligt Michael Winiarskis analys, ”i praktiken fungerat som USA:s marktrupper”:
”Därmed uppstår den märkliga situationen att de två Nato-bröderna befinner sig på samma sida om frontlinjen. Vilket de försöker att inte låtsas om.” (Dagens Nyheter 4/8).
Assad-regimen i Syrien är idag ingen primär måltavla för USA. Turkiet, en tidig Nato-medlem, med pretentioner på att vara den regionala stormakten, ser situationen i ett annat ljus. Dess regering anser landets statliga suveränitet och territoriella integritet hotade.
Winiarski igen:
”Om Turkiets mål är att störta al-Assad och samtidigt bromsa kurdernas framgångar på slagfältet och i diplomatin, har USA en annan prioritering: att stoppa IS, om så behövs med hjälp av kurdisk gerilla. I förlängningen kan det visa sig vara två oförenliga agendor.”
Här riskerar med andra ord tvenne Nato-medlemmar, fullt engagerade i militära aktioner, att hamna på var sin sida i världens oroligaste hörn. Samtidigt kan man konstatera att spänningen mellan Väst och den fientliga stormakten Ryssland här befinner sig på en lågintensiv nivå. Detsamma gäller Västs långvariga irritationskälla Iran där Säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar plus Tyskland (5+1) har förhandlat fram en förnuftig överenskommelse som de allra flesta internationella aktörer finner förnuftig och anser sig kunna leva med. (Framförallt för det iranska folket kommer det att bli lättare att leva när sanktionerna avvecklas.) Minskprocessen med avseende på Ukraina har också engagerat parter som retoriskt tycker om att puckla på varandra.
Ett intressant mönster framträder: Samtidigt som det finns tecken på att gamla fiender som USA och Ryssland försöker agera tillsammans (om också inte uppträda samfällt) globalt, råder betydande oro på deras ”hemmaplaner”, alltså inom deras respektive intressesfärer. Det var både dumdristigt och folkrättsvidrigt av Moskva att lägga sig i de inrikespolitiska förvecklingarna i ett grannland. Samtidigt utsätter Washington sina förbundna i Europa för stora påfrestningar genom den ekonomiska krigföringen mot Ryssland.
Den alliansfria småstaten har en ovansklig fördel i denna situation: att inte ta parti, att inte välja sida, att inte behöva utsätta sig för de risker det innebär att vara med i en pakt som själv har uppenbara identitetsproblem. (Se här Katrine Marcals bidrag i antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! 2014.)