En viss hysteri rörande säkerhetsläget i Östersjöområdet har spritt sig. Risken för militära konflikter i Europa uppfattas som mer överhängande idag än för bara ett år sedan, enligt MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) som har pejlat opinionen. Detta stämmer väl överens med den samlade mediebilden.
Då kan det vara intressant att ta del av vad den svenske statsvetaren Claes Ryn, sedan länge verksam i USA, har att säga om aktuella spänningar i världen. I en artikel för tidskriften The American Conservative (översatt och återigen av sajten samtiden.se) lyfter han fram ”ett försämrat förhållande mellan Kina och USA och mer arrogans och envishet i Mellanöstern” som primära globala konfliktytor.
Europa kommer uppenbarligen, trots den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina, längre ned på Ryns lista. Detta förefaller vara en rimlig bedömning, framförallt utifrån USA:s horisont. Det är riktigt att Ryssland med Krimannexionen har ritat om Europas politiska karta. Men det var inte första gången den kartan justerades efter kalla krigets slut.
Rysslands agerande har givetvis varit oacceptabelt – ingen har obetingad rätt att bryta sig ur en existerande statsbildning – och Rysslands folk har fått betala ett högt pris för detta. Under Jeltsineran sägs Moskva ha varit berett att sälja av Karelen till Finland, men Finland å sin sida var inte berett att betala det pris som en sådan ackvisition skulle medföra. Krigets gräns består.
Nej, gränser kan inte vara heliga. Är inte den gräns som klyver Cypern mitt itu onaturlig? Men också den får lov att bestå, så länge parterna inte kan enas. Militär konfrontation lockar inte en gång till.
Frågan gäller hur man hanterar saken. Peking anser – i likhet med 99 procent av världens stater, inklusive USA – att Taiwan tillhör Kina, men det har ingen lust att starta ett erövringskrig för att se till att det blir så. Detta är en ansvarig hållning – även en icke erkänd gräns kan det finnas skäl att acceptera, för at hålla konfliktnivån nere. Samtidigt är flottpolitiken i denna del av världen ytterligt komplicerad och militärbaserna är inte få. Krigsorsaker finns det många. Man bör vara beredd på det värsta.
Det bör man givetvis vara i Östersjöområdet också. Ensidiga militära nedrustningar som Sverige och andra länder har företagit tenderar att skapa obalanser. Men väpnad styrka kan inte ensamt upprätthålla fred. Det krävs också förtroendeskapande åtgärder. Dem har vi just nu för litet av, på det politiska och det diplomatiska planet.
Vetenskapen är till sin natur internationell. Den har kunnat bryta barriärer förr, den bör kunna göra det nu och framgent. Ett Marcus Wallenberg-symposium i Stockholm 3–5 september på temat ”European Neutrality and the Kremlin during the Cold War” har samlat medverkande från alla berörda länder. Ett uppmuntrande initiativ.
Förhoppningsvis ska vi kunna rapportera därifrån.