För ett par år sedan informerade ÖB och försvarsministern svenska folket om att våra stridskrafter räcker till för att försvara oss mot ett angrepp som riktas mot ett specifikt område av landet bara under en vecka.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt om våra politiker ställer sig frågan om det skulle vara bättre för Sverige att ansluta sig till Nato.
I början av 1990-talet började regering och riksdag riva sönder den säkerhetspolitiska formel som vårt land hyllat under hela efterkrigstiden, nämligen alliansfrihet i fred syftade till neutralitet i krig. Sverige anslöts 1995 till EU, något som innebar en säkerhetspolitisk omvälvning. Som EU-medlem har Sverige 2009 utställt ett löfte om solidaritet med övriga EU-medlemmar. Regeringen och riksdagen har förklarat att Sverige inte kan stå passivt om en annan EU-medlem eller ett nordiskt land skulle utsättas för angrepp.
Till råga på eländet har Sverige nedmonterat försvaret, avskaffat värnplikten och tidvis skickat en del av de knappa resurser vi har kvar till Afghanistan och andra fjärran länder. Sverige har alltså försatt sig i den säkerhetsmässigt sämsta tänkbara positionen. Utan att ha stöd från någon militärt allierad har vi utlovat stöd åt andra i händelse av att dessa skulle angripas.
Officiella företrädare för Nato har vid flera tillfällen understrukit att Sverige, så länge vi inte är medlemmar, inte kan räkna med hjälp från Nato i händelse av angrepp. Frågan är emellertid om vi skulle vara bättre ställda som Nato-anslutna. Har Sverige som medlem i organisationen någon garanti för att få hjälp av Nato, om vi skulle bli utsatta för ett väpnat angrepp?
I Nato-traktaten artikel 5 finns följande centrala bestämmelse:
”Parterna överenskommer att ett väpnat angrepp mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika skall anses som ett väpnat angrepp mot dem alla; och följaktligen överenskommer de att, om ett sådant väpnat angrepp inträffar, envar av dem kommer att, under utövande av rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar som erkänns av artikel 51 av FN-stadgan, bistå den part eller de parter som sålunda angripits genom att, individuellt och i samförstånd med övriga parter, genast vidta åtgärd som den bedömer nödvändig, inbegripet bruk av väpnat våld, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området.”
Vid läsningen av den här bestämmelsen bör man fråga sig på vilket sätt förevaron av väpnat angrepp är tänkt att konstateras. Eftersom det varken i artikel 5 eller på annat ställe i fördraget anges i vilka former så ska ske, måste man dra slutsatsen att det är varje ansluten stat som själv bedömer om det som inträffat ska klassificeras som ett väpnat angrepp på en avtalspart. Visserligen etableras genom artikel 9 ett råd (North Atlantic Council, NAC) som har till uppgift att överväga hur fördraget ska genomföras, bland annat åtgärder som avses i artikel 5. Men i rådet ska alla medlemsstater vara företrädda, och i brist på andra föreskrifter i avtalet blir det alltså inget beslut i rådet, om inte alla enas därom.
Avsaknaden i traktaten av bestämmelser om verkligt överstatligt beslutsfattande får därför betydelse för den hjälp som en angripen medlemsstat kan påräkna. Som kan se i artikel 5, är det varje enskild medlemsstats suveräna rätt att själv ta ställning till vad den vill göra (”vidta åtgärd som den bedömer nödvändig”). Visserligen ska det som görs bli utfört ”i samförstånd” med de övriga. Men om en stat har en annan uppfattning än de andra om situationens karakterisering eller om vad som bör göras, finns det ingen möjlighet enligt Nato-fördraget att med majoritetsbeslut förplikta den att göra som flertalet önskar.
Sannolikt återspeglar detta USA:s behov av handlingsfrihet i den situation då fördraget ingicks 1949. Det finns inte skäl att tro att någon annan av medlemsstaterna heller skulle vara beredd att underkasta sig majoritetens beslut att ställa sina stridskrafter till förfogande i en kritisk situation.
Detta har självfallet den allra största betydelse för värderingen av den säkerhet som en anslutning till Nato skänker en stat. En angripen medlemsstats vädjan om hjälp enligt fördraget kan, beroende på det politiska läget i världen, bli bemött på ett sätt hos alliansbröderna som den angripna kanske inte räknat med. Tycker de andra exempelvis att angreppet inte bör bedömas som ett angrepp, eller vill de inte ställa upp om inte USA gör det, kan enligt traktaten den angripne bli utan hjälp.
Så förhåller det sig med den ”garantin”.
Anmärkning. – Författaren är jur. kand. och medlem i föreningen FiB-juristerna.