”På global nivå medger övergången från traditionellt krig mellan stater till en gemensam front av alla stater mot en icke-statlig fiende, terrorn, att det byggs upp vertikala maktstrukturer och att tidigare suveräna stater i realiteten underordnas en ledande makts diktat.” (Sebastian Scheerer, tysk kriminolog, i Ulrich Bröckling, Susanne Krasmann & Thomas Lemke, Hrsg., Glossar der Gegenwart. Frankfurt/M: Suhrkamp 2004, s. 259)
Då och då dyker den tanken upp att militär ska kunna sättas in för att bekämpa terrorism, i det ”globala kriget mot terrorn” – det har ju också var officiell stormaktspolitik under ett par decennier nu. Just därför att kriget anses vara globalt, följer rent logiskt att militära insatser för att vinna detta krig mot terrorister kan effektueras varhelst deras verksamhet är för handen.
För att detta ska vara möjligt har man varit tvungen att retoriskt omdefiniera vad ett krig är. Det rör sig inte länge enbart om öppen våldsanvändning erkända stater emellan utan också om väpnat uppror för att destabilisera vissa stater – med andra ord: en vidgning av definitionsytan. Krig och inbördeskrig flyter ihop.
I princip kan nämligen varje rörelse som tillgriper, eller under vissa omständigheter är beredd att tillgripa, våld – i synnerhet dödligt våld – för att uppnå vissa mål eller fördelar på andra bekostnad betraktas som terroristisk. Gränsen mellan kriminella handlingar och krigshandlingar suddas därmed ut. (Varmed inte sagt att det inte kan begås brott under krig eller att krig som sådana kan vara illegala.)
Ur detta perspektiv har tiden efter kalla krigets slut inte blivit en fredligare värld. Om också upplösningen av sovjetimperiet var en tämligen fridsam process, har efterverkningarna där och på andra håll i världen varit nog så smärtsamma. Stormakter har känt sig oförhindrade att ingripa litet varstans – mot ”terrorgrupper” och till försvar för ”mänskliga rättigheter”. Stora människooffer har krävts.
Problemen med denna nya praxis är flerfaldiga.
Uppenbart är att man – som ibland kallas ”världssamfundet” – i varje givet läge måste bestämma sig för vilket våld som är acceptabelt, godartat, och vilket som är ”terroristiskt”. Samtidigt förbehåller man sig rätten att själv använda våld, eller stödja våldsanvändning, när det gäller att slå ned terror, eventuellt också statsterror. Detta har inneburit ett betydande godtycke i våldshanteringen. I vissa fall har också FN-stadgans våldsförbud kommit på skam.
Lika uppenbart är att sådan diskriminatorisk terroristbekämpning i sig har varit våldsutlösande. Vissa ”godkända” våldsakter har uppammat till motaktioner. När legitima statsmakter slagits ut har fältet lämnats fritt för terroristiskt gangstervälde, där klansolidaritet och religiös bekännelse har ersatt nationstillhörighet som politiska, eller rent av brottsliga, drivkrafter. Här har det inte varit fråga om ett maktövertagande av den ”djupa staten” – det är icke-statliga element som har gripit makten. Varmed inte sagt att sådana element inte skulle kunna ge upphov till statsbildningar. ISIS är ett exempel på att så kan ske. Men då krävs det tilläggsfaktorer, förutom en religiöst inspirerad våldsdyrkan, såsom finansiellt och annat stöd från existerande stater. (Se Anonymous, ”The Mystery of ISIS”. The New York Review of Books, vol. LXII:13; Summer Issue, 2015.)
På samma sätt uppenbart är det att den som bekämpar terrorn som om den vore en veritabel krigsmotståndare – det vill säga med samma metoder som om man hade att göra med en fientligt sinnad stat som gått till angrepp eller som om det gällde att förgöra i en ”pre-emptive strike” – måste dra på sig fler fiender än absolut nödvändigt, vilket måste gå ut över den egna statens säkerhet liksom över de många oskyldiga människor som drabbas av detta slags vedergällning – i efterhand eller på förhand.
Slutligen är det uppenbart att terroristbekämparen i sig blir mera sår- och angripbar genom sitt massiva bruk av militärt våld, exempelvis från luften eller genom riktade morduppdrag, som inte kan legitimeras med hänvisning till folkrätten utan enbart i kraft av den egna styrkan. Hanterar man en misstänkt brottsling (”terrorist”) som vore han soldat i en anfallande armé (tusentals mil bort ifrån det egna territoriet), riskerar man att själv betraktas som brottsling, en sådan som inte bryr sig om en av rättsstatens grundsatser: att den som misstänks för ett brott ska lagsökas, gripas och dömas i domstol, inte skjutas på fläcken. En rågång mellan terroristen och hans motståndare kan bli svår att dra.
Dessa problem belastar idag de internationella relationerna. Det militära våldet blir mera ostyrigt och oreglerat. Respekten för folkrättens principer urholkas. Och denna ”respektlöshet” spider sig. Den folkpartistiske ordföranden i svenska riksdagens försvarsutskott Allan Widman påstod en sommardag 2015, på besök i östra grannlandet, att Sverige skulle ”reagera” om Ryssland försökte ockupera Åland: ”Om det värsta alternativet blir verklighet på Åland skulle Sverige till och med ensamt ingripa”, sade han (Hufvudstadsbladet 31/7). Men Åland är sedan 1921 ett demilitariserat område, och några ryska ockupationsplaner har inte förebragts. (På 1930-talet fick Moskva Sverige att avstå från att befästa Ålandsöarna, och det ansvariga statsrådet, utrikesminister Rickard Sandler, måste lämna regeringen.) Varför vill Widman väcka björnen? Eller är det ryska ”nättroll” som utgör den föreställda fienden? Eller helt enkelt – terrorister, desanter, femtekolonnare…? (Jfr USA:s vice-president Joe Biden vilken har betecknat WikiLeaks grundare Julian Assange som ”a cyber-terrorist”.)
Widman borde rimligen tänka på den egna statens försvarsbehov i första hand, istället för utlandsaktioner.
Låt oss vara normativa.
Militär våldsanvändning bör inriktas på att avvärja eller undanröja väpnade angrepp mot landets territorium. I det sammanhanget blir propåer om att militär trupp ska kunna sättas in mot inhemsk oro – till exempel mot uppstudsiga medborgare i staten Sverige – särskilt bekymmersamma. (Se Niklas Wiklund, ”Terrorberedskap sinkas av Ådalenrädsla”. Svenska Dagbladet 23/7.) Detta skulle undergräva den folkliga tilltron till försvarsmakten, i ett läge där folkförankringen snarast borde återvinnas och byggas ut. Också ”terrorister” på hemmaplan ska givetvis behandlas enligt rättsstatens regelsystem – att beteckna dem som ”landsförrädare”, som vissa svenska politiker nu förespråkar, förefaller långsökt och i alla avseenden äventyrligt.
Försvarsmakten i ett demokratiskt samhälle får aldrig av någon ses som en ”inre fiende”. Dess uppgift är att hålla nationen samman. En armé rekryterad på basis av allmän värnplikt är den bästa garanten för inre och yttre fred.