I två krönikor 2013 (nr 6 och 11) (Folket i Bild, red. anm) behandlade jag ett lagstiftningsprojekts uppgång och fall. Det gällde ett förslag från en statlig utredning (SOU 2012:95) om att införa ett särskilt straff för s.k. utlandsspioneri. Avsikten med förslaget var att skydda insatser för att främja fred och säkerhet där Sverige deltar med militär personal. Förslaget mötte mycken kritik särskilt från de organisationer som företräder massmedierna. Regeringen Reinfeldt gick därför inte vidare med förslaget. Regeringen Löfven tillsatte en ny utredning 2016, som i höstas kom med sitt förslag (SOU 2017:70). Så här ser den centrala paragrafen i de båda betänkandena ut:
2012 års förslag
Den som, i annat fall än som avses 5 §, för att gå främmande makt eller sammanslutning tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande vars uppenbarande för främmande makt eller sammanslutning kan medföra allvarligt men för en internationell militär insats som Sverige deltar i döms, vare sig uppgiften är riktig eller inte, för utlandsspioneri till fängelse i högst fyra år..
2017 års förslag
Den som, i annat fall än som avses i 5 §, för att gå främmande makt eller sammanslutning tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer hemlig uppgift rörande något förhållande vars uppenbarande för främmande makt eller sammanslutning kan medföra allvarligt men för Sveriges förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation, döms för utlandsspioneri till fängelse i högst fyra år
Som man kan se, är skillnaderna mellan de två versionerna inte stora. Men i två hänseenden, som jag kursiverat, skiljer sig förslagen: 1) 2012 handlade det om att skydda ”en internationell militär insats som Sverige deltar i”. 2017 års förslag vill skydda ”Sveriges förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation”. 2) 2017 krävs att den röjda uppgiften är hemlig, medan något sådant inte var nödvändigt fem år tidigare.
Gemensamt för de båda förslagen är att man vill införa utlandsspioneri och vissa av dess lindrigare varianter i tryckfrihetsförordningens (TF) brottskatalog och i uppräkningen i TF 7:3 av de brottstyper där meddelarskyddet bryts. Den kritik som riktades mot 2012 års betänkande och som tog skruv i regeringskansliet gällde framför allt att den utredningen inte tillräckligt hade penetrerat behovet av en ny punkt i TF:s brottskatalog. Som experter i den nya utredningen har man därför med viss fingertoppskänsla placerat personer från de mest kritiska instanserna 2012-13, nämligen advokatsamfundet och massmediernas organisationer. Den enda avvikande rösten i 2017 års betänkande tillhör också Jeanette Gustafsdotter från TU, tidningsutgivarföreningen. Hon anser inte att de föreslagna paragraferna bör få genomslag i TF. Hon har inte fått med sig advokaten Percy Bratt.
När man jämför räckvidden av de båda förslagen, måste man konstatera att 2017 års förslag sannolikt träffar betydligt fler uppgifter hos fler myndigheter och andra aktörer. Sverige har ju relationer till nästan alla stater i världen och är medlem i ett mycket stort antal internationella organisationer. Framför allt utrikessekretessen och andra mer speciella sekretessregler medför att många uppgifter om alla dessa förhållanden är hemliga. Vissa uppgifter, särskilt av militärt innehåll, kan tillochmed skyddas av spioneriparagrafen i dess nu gällande lydelse.
Den första fråga som remissinstanserna bör ställa sig är därför om vi verkligen behöver ytterligare en spioneriparagraf. Vissa särskilt allvarliga fall kan ju bestraffas med den spioneriparagraf som redan finns. Och att bryta mot sekretess och tystnadsplikt är inte straffritt för det mesta.
För många kan nog 2017 års förslag te sig smakligare än det äldre, eftersom man nu vill begränsa räckvidden genom att endast bestraffa röjandet av hemliga uppgifter. Men enligt utredningen är ”hemlig” inte detsamma som ”sekretessbelagd” enligt sekretesslagen (OSL). I övervägandena uppehåller sig utredningen vid att hemliga uppgifter kan finnas även utanför svensk myndighetsutövning, att någon formell sekretessprövning enligt OSL många gånger inte kan göras, och att hemliga uppgifter även kan finnas i privata verksamheter. Kravet att röjandet, för att kunna bestraffas som utlandsspioneri, måste avse hemliga uppgifter har sannolikt inte den begränsande effekt som man först skulle kunna tro.
Utredningen 2017 har gjort en insiktsfull turnering av ämnet genom att vända läsarens blickar från de internationella insatser som Sverige deltar i och som med tiden blivit ifrågasatta och impopulära. Att inte onödiga fnurror ska uppstå på trådarna till andra stater och internationella organisationer är däremot ganska okontroversiellt. Framtiden får utvisa om detta räcker för att utredningens förslag ska slinka ner.
Ingemar Folke
Jur. kand. i Stockholm och medlem i föreningen FiB-juristerna