Håller det på att uppstå en ny doktrin inom säkerhetspolitiken – bilateralismen? När företrädare för regeringen och det största regeringspartiet sedan en tid tillbaka talar om vikten av att ”förstärka och fördjupa den transatlantiska länken”, handlar det primärt om direkta politiska och militära kontakter mellan Sverige och Förenta staterna. Detta synes delvis vara en repetition av kalla krigets försiktiga försvarssamverkan mellan neutrala Sverige och vissa västmakter. Skillnaden är att den då var dold: nu är den öppen och propagerad.
Förespråkare för svensk anslutning till Atlantpakten börjar få kalla fötter. Bilateralismen framtonar som det realpolitiska alternativet till Nato-medlemskap. De svenska försvars- och utrikesministrarna tar således med öppna armar emot USA-senatorn John McCain som mainstream-media gjorde rätt mycket för att hudflänga under den amerikanska presidentvalskampanjen 2008. McCains Sverige-besök inträffar samma vecka som ambassadör Krister Bringéus får regeringens uppdrag att se över landets försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Senatorn från Arizona yppar inget missnöje med Sveriges nuvarande hållning.
Allt detta måste medlemskapsanhängarna förhålla sig till. Ledarskribenten Gunnar Jonsson förefaller inte övertygad om den bilaterala länkens stabilitet: ”amerikanernas säkerhetspolitiska instrument i Europa är Nato”, förklarar han (Dagens Nyheter 21/8). Goda och upparbetade relationer med Washington är därför inte nog; man måste bli ett ”instrument” för den amerikanska säkerhetspolitiken! (Och om Washington väljer att inte spela på det instrumentet?) Samtidigt som den kampanjande örlogskaptenen Niklas Wiklund fortsätter att beteckna Sverige som ”allianslöst” land (Svenska Dagbladet 21/8). Vilket – när allt kommer omkring – de flesta länder i världen är. Sverige utgör inte undantaget.
Det verkar med andra ord som om regeringen Löfven, med sin dynamiske försvarsminister Peter Hultqvist, har tillskansat sig initiativet i säkerhetspolitiken. Försvarsministern lutar sig i en tidningsintervju mot den svenska riksdagens försvarsbeslut i juni, när han pekar ut fem områden i ”en arbetsplan där Sverige i dialog med USA fördjupar de militära banden”: interoperabilitet, övning och utbildning, materielsamarbete, forskning samt internationella operationer. (Dagens Nyheter 22/8). Nejet till en utredning om Nato-medlemskap bör nog inte ses som en undanmanöver utan som en komponent i en överlagd handlingslinje, kanske rentav en doktrin: samverkan men inte anslutning. Hultqvist: ”Att vi inte är med i Nato upplever jag inte som ett hinder i de samtal som jag deltar i med USA. Så är det!”
Ambassadören Bringéus får en hel del att syssla med under det närmaste året.