Kommendören Lars Wedin, med hemvist i Frankrike, påstår att medborgaren inte är kapabel att försvara sitt land – och dessutom oduglig att använda i offensiva aktioner i andra länder. Det ena är fel, det andra är rätt. Det är också värnpliktsförsvarets styrka: bra på defensiv, mindre bra på angrepp. Både Napoleon och Hitler drev värnpliktsarméer med sig i fördärvet, när de ville lägga under sig andra länder.
Men sjöofficeren Wedin är egentligen för angreppskriget. Han beklagar ingalunda att värnpliktsarméerna försvann efter kalla kriget (då de inte hade kommit till bruk på den europeiska krigsskådeplatsen), eftersom ”de nya expeditionära krigen krävde yrkessoldater dels av effektiv[it]etsskäl och dels för att det ansågs omöjligt att skicka värnpliktiga i strid långt bortom hemlandets gränser”. I Indokina hade ju USA bitit i mattan med de stora mängderna tvångsutskrivna soldater – och desertörer!
Varmed de meniga soldaternas och värnpliktiga befälens allmänna oduglighet? Wedin anser att de blott kan bli kanonföda – det är inte min uppfattning efter krigsförbandsövningar på 1980-talet: där fanns en sammanlagd kompetens som man sällan påträffade i det civila livet och en insikt i militära teknikaliteter som ibland överträffade yrkesofficerarnas. Samtidigt menar denne herre att värnpliktiga medborgare är onödiga. För ”[v]ad är det man tänker slåss mot med värnpliktiga soldater? Det finns knappast något invasionshot. Inga asiatiska horder kommer att fraktas över Östersjön för att kunna besegras av värnpliktsförband”.
”Asiatiska horder” – det är ryssar alltså. Men de kommer alltså inte i några massor, försäkrar Wedin, de kommer att vara av specialförbandstyp. Antagligen är det precis därför som Rysslands nära grannar Estland och Finland har behållit sitt värnpliktsförsvar och Litauen återinför sitt, eller hur? Månne är det kanske istället så att omläggningen av Sverige försvarsmakt mot en krigsmakt föranleddes av en anpassning till Nato-standard och en förväntan om operativa insatser med svenska ”specialförband” i främmande land. (Estland har för övrigt fått USA-skäll för sin vägran att införa yrkesarmén.)
Vår tids erfarenhet är annars rätt entydig, nämligen att högt specialiserade angreppsstyrkor stöter på patrull också i länder som inte förfogar över högteknologiska stridskrafter. Även i Norge, ett av våra närmaste grannländer, bekymrar man sig idag över hur illa försörjt markförsvaret är efter bantning och övergång till yrkessoldater. Är det alltså meningen att den amerikanska krigsmakten ska kompensera för bristen på folklig försvarskraft i både Norge och Sverige och förlägga specialstyrkor hos oss? Det så kallade värdlandsavtal, som den svenska riksdagen sanktionerade för ett par år sedan, pekar tyvärr i den riktningen.