I detta förslag till ett starkare marint försvar argumenterar vi för vår syn på behovet av åtgärder för att skydda vårt lands vitala intressen med utgångspunkt i den marina och maritima miljön. Texten är ett resultat av seminarier, skrivna artiklar och uttalanden under debatter vilka samtliga utgör delar av akademiens ordinarie verksamhet. KÖMS anser att behoven av att skydda vår sjöfart, värna vårt sjöterritorium och vår marina infrastruktur måste beaktas vid den strategiska utformningen av det svenska försvaret. Frågan har hittills inte fått den uppmärksamhet och det genomslag som den förtjänar. Det har i sin tur medfört att allvarliga brister förekommer i landets samlade försvarsförmåga.[…]
I och med 1972 års försvarsbeslut kom kraven på förmågor att med militära medel skydda sjöfarten att tonas ned. I sitt betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:75 angående försvarets fortsatta inriktning m.m. jämte motioner citerade Försvarsutskottet emellertid följande uttalande av 1970 års försvarsutredning: ”Frågan om export- och importsjöfart i ett avspärrningsläge bör enligt utredningens mening lösas med andra medel än militära. Kapaciteten för skydd av sådan sjöfart kan därför starkt minska eller t.o.m. utgå. Kustsjöfart och transporter till och från Gotland måste emellertid kunna skyddas”. Försvarsbeslutet innebar att uppgiften sjöfartsskydd togs bort och den prioriterade uppgiften för marinen (flottan och kustartilleriet) blev att förhindra en angripares trupp- och materiellastade fartyg att nå svensk kust (i dagligt tal att förhindra kustinvasion). Det var ett olyckligt beslut med långtgående negativa konsekvenser. Beslutet att invasionsförsvar är Försvarsmaktens främsta uppgift skapade en obalanserad marin med större offensiv förmåga än den defensiva förmågan att skydda sjötransporterna och det egna uppträdandet till sjöss och i basområdena. Beslutet förändrade i grunden sjöförsvarets operativa förmåga att hävda svensk territoriell integritet. Läs rapporten: En-marin-för-Sverige-webversion