Claës Skoglund (1916–2008) var en framstående svensk generalmajor, som med iver, kraft och engagemang deltog i den försvarspolitiska debatten. Han var under en period rektor för Försvarshögskolan. På 70-talet var han militärbefälhavare för Västra militärområdet, men under en period var han tjänstledig för att vara sakkunnig i försvarsdepartementet. Hans sista bok, Det bästa försvarsbeslut som aldrig kom till stånd, gavs ut 2009 (den kan laddas ned här).
Vi återger nedan ett avsnitt i en intervju med honom, där han formulerar sin syn på en hållbar svensk försvarsstrategi. Det är ingen slump att vi publicerar denna text. Den linje som Skoglund utvecklar i intervjun anger en genomtänkt ansats för ett starkt, folkförankrat svenskt försvar, som kan upprätthålla och bevara vår självständighet och territoriella integritet.
Skoglund ansluter här till det bästa i svensk försvarspolitisk tradition. Detta är en hållning att återställa, bygga vidare på och utveckla.
Överste Jan Wickbom har under lång tid (som vi belyst på denna sajt) övertygande utvecklat den hårda kärnan i en sådan försvarsstrategisk inriktning.
Inslag i dessa texter kan få läsaren att tänka på såväl Sun Zi som Mao Zedong. Det är inga dåligt referenser. Båda är ju klassiker, och i vart fall Mao visade i praktiken vad en genomtänkt, uthållig försvarsstrategi kan erbjuda när en inkräktande fiende ska omintetgöras och drivas ut ur landet.
”Kan Du sammanfatta huvudtankarna i din försvarsstrategi?
Sverige måste ha ett försvar som gör ett helhjärtat försök att möta och hejda en angripare i anslutning till kust och gräns. Motståndaren kan ha bedömt vår styrka fel. Och vi kan ha turen att stå på den plats där ett angrepp kommer. Då tar vi chansen. Men om vi finner att vi kommer att förlora det här första slaget, ska vi avbryta det och övergå till fördröjningsoperationer på stort djup. Det innebär inte ett försvar splittrat över hela landet, som när salt strös ut på en bordsduk. Kommer angriparen i Skåne eller i övre Norrland ska försvaret kraftsamlas dit, på stort djup.
Krigföringen ska vara rörlig. Motståndaren är fullständigt överlägsen i vissa lägen. Då drar vi oss undan för att inte bli sönderslagna. Men hela tiden kommer vi igen, i nästa försvarsställning eller med flankanfall och i luften, till sjöss och på marken.
En modern stormaktsbataljon har väldigt lite folk, inte mer än 500 man. I mörker har dom svårt att bevaka sig och all sin materiel. Genast en viss chans. Och angriparens genomgångsområde måste skyddas längs flankerna. Troligen har han, i alla fall till en början, inte styrkor till mer än punktförsvar vid vägskälen. Svenska jägarbataljoner kan nagga på detta flankskydd hela tiden.
Hans Lindblad [då riksdagsman för Folkpartiet] anser att ett skalförsvar är mer krigsavhållande, eftersom en stormakt som vill använda Sverige som genomgångsområde bara är intresserad av vad vårt försvar kan uträtta första veckan. Kommentar?
Ja, nu talas det omigen, som det gjorts i alla tider, om att nästa krig blir kort. Men med något undantag så har krigen varenda gång blivit långa. Om vi enbart har ett tunt skalförsvar, med tyngdpunkten på flyg, flotta och pansarförband, så betyder det att vi tvingas ta upp ett avgörande slag på motståndarens villkor. Det är dömt att misslyckas. Slaget varar kanske en vecka. Sedan är det slut. Det är inte tillräckligt krigsavhållande, eftersom en vecka fortfarande är väldigt kort tid.
Men det är inte heller fråga om åratal. Kan vi skapa trovärdighet för att det kräver en månad för angriparen att tillkämpa sig ett genomgångsområde genom Sverige så blir det inget angrepp!
Lindblad och andra är motståndare till att skriva in fördröjningsstriden som alternativ i svensk försvarsplanläggning. Hävdar de på allvar att Sverige uteslutande ska förlita sig på formeln från 50-talet att ’möta, hejda och om möjligt slå’ en angripare, även om denne t ex slår till samtidigt i övre Norrland och Skåne?
Dom är amatörer i krigskonst och har inte tänkt så långt. Ska jag vara lite tillspetsad så är försvaret för dom endast en symbol. Det är inte meningen att det ska användas. Men detta är ju felet! Endast det försvar som är verkligt användbart i krig är också krigsavhållande. Inget annat!
Därför måste Sverige ha en alternativplanering. Ett både – och. Vi gör ett helhjärtat försök att möta, hejda och om möjligt slå. Märker vi att det inte lyckas, ska vi vara förberedda på att snabbt övergå till fördröjningsoperationer.”
Intervjun publicerades i tidskriften Marxistiskt Forum 1:1980, i vilket nummer även Hans Lindblad intervjuades. Den som vill läsa hela intervjun får söka sig till antikvariat eller till Kungl. biblioteket.